Klockan var 7.10 när larmet gick igång på mobilen. Jag swipade bort oljudet med pekfingret och la mig tillbaks i sängen. Ögonen kändes tunga och kroppen var mör från gårdagens benpass. När tanken slog mig att det var fysikprov denna dag, rusade jag upp i högsta grad från sängen för att inte somna om. Frukosten bestod, som vanligt från flera år tillbaka, av en tallrik fiberhavregrynsgröt med socker och mjölk. Inget var märkvärdigt med denna morgon, förutom att jag råkade ta på mig olika sorters strumpor; en randig och en helfärgad.
Jag fortsatte min morgonrutin likt en mekaniskt konstruerad robot; satte mig på cykeln, trampade, styrde vänster höger vänster och kom slutligen till den punkt då hela dagen mystiskt förändrades. Jag cyklade precis som under vilken dag som helst ned för backarna och över järnvägen med mina hörlurar dunkandes i Ed Sheerans låt Sing. Det som skiljde denna cykeltur från alla andra var att när jag väl korsat tågspåren fann jag mig plötsligt i ett kolsvart rum.
“Hallå!?” ropade jag, vettskrämd och förvirrad. Varken ett eko eller någon annan röst svarade mig, vilket måste betyda att jag befann mig på en öppen plats eller någon form av ljudisolerat utrymme. Jag böjde mig ner för att känna på marken. Hårt och kallt betonggolv vidrörde min hand och jag reste mig igen, ovanligt pigg och återhämtad i kroppen för att ha kört ben dagen innan.
PPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPPP! hördes plötsligt ett otäckt ljud som tycktes vara i en halv minut. Pipet fick mig att panikartat täcka öronen och blunda per automatik. När jag öppnade ögonen och släppte händerna från öronen hörde jag plötsligt en röst, fortfarande mitt i det svarta intet:
– Simon, du har varit med om en dödsolycka för några sekunder sedan i en tågkrash. De som kommer hit brukar uppleva någon form av känsla när de har dött, vilken ofta består av smärta av något slag. Jag hoppas att du har återhämtat dig från smärtan och orkar lyssna på vad jag har att säga.
– Men va? Vad säger du? Jag cyklade bara som vanligt till skolan tills jag plötsligt befann mig i detta skumma rummet eller vad det nu är för plats jag står på. Jag är ju uppenbarligen inte död, annars hade jag inte kunnat prata på detta viset, eller hur Smarthead? tänd lampan nu och sluta jävlas! svarade jag upprört.
– Nej nej, det gör aldrig någon nytta att vara uppkäftig, har det någonsin gjort det under livets gång heller? Vänta så ska jag spela upp händelseförloppet för dig, sa rösten som varken kunde kännas igen av den stereotypa mans- eller kvinnorösten.
Från ingenstans såg jag mig själv i tredje perspektiv, likt i en dröm, cykla diggandes till Sing samtidigt som jag närmade mig järnvägen. “AKTA, TÅGET KOMMER!” hörde jag mig själv skrika samtidigt som jag bevittnade dödsolyckan. Jag vek mig, hjärtat dunkade snabbt och ett obehag befann sig i magen samtidigt som tårarna föll mot golvet.
– Såja, det är inget någon människa kan undgå här i livet, alla föds och dör. Sa rösten som svärmade omkring mig i det svarta rummet.
– Ja det var en enastående iakttagelse av människolivet, vad du nu än heter och är för något?
– X heter jag, som alla vi andra. Jag är en Det som har fått i topphemligt uppdrag att förklara saker och ting för er människor.
– Då får du gärna lov att förklara för mig vad som nu händer min familj och flickvän när jag har dött, sa jag stammandes för att prova de obehagliga orden på min egen tunga.
– De kommer beklaga sorgen och ta det väldigt hårt i några månader framåt. De kommer alla besöka din grav så gott de hinner med. Sakta kommer du dock glömmas bort, men fortfarande finnas kvar i deras tankar då och då. Oavsett hur omtyckt människan som dött har varit, glöms hon så småningom. Det är en slags försvarsmekanism i mänskans huvuden att undvika onödigt lidande och ältande.
– Det låter faktiskt rätt bra, sa jag utan att förstå mina ord. Vad finns det för mening att vara egocentrisk nu när jag inte tjänar något på det? Har jag någonsin tjänat något på att vara självisk under min livstid? Varför gav jag inte mer kärlek till min omgivning och ägnade mig mer åt dem än att sitta på mitt rum hela dagarna? Huvudsaken är att jag inte vållar alldeles för stor skada i min omgivnings liv nu och att de fortsätter att leva sina liv som vanligt.
– Det finns ingen mening i att ångra dina livsval nu. Du kommer att få en annan chans, sa rösten i samma ton som tidigare.
– En annan chans? Vad menar du?
– Din hjärna är uppbyggd på ett specifikt vis sådan att du tolkar dig själv precis som du. Du tror du kan styra de rörelser du gör och de tankar som dyker upp, så är inte riktigt fallet. Kontrollen du upplever över kroppen är endast begränsad. Det finns funktioner i hjärnan som motsäger dessa begränsningar, såsom varje gång du skyller ifrån dig på saker och ting du gjort fel. En del av din hjärna fungerar precis som ett moderkort i en dator som sedan bygger på andra beståndsdelar såsom ram-minnen, processor och grafikkort, om vi nu ska fortsätta jämföra med datorer.
Detta paket till hjärna byggs upp under de nio månaderna i livmodern, konstruerade med basala egenskaper såsom inlärningsstrategier, primitiva funktioner för att hålla kroppen vid liv och egenskaper som har gått i arv från dina föräldrar och karaktäriserar dig från resten av mängden. Sedan utvecklas beståndsdelarna i de flesta fall automatiskt under livets gång.
– Okej, men vad händer nu? Var ska jag ta vägen?
– Det som du nu kallar “jag” kommer efter vår konversation att försvinna. Detta innebär att de kretsar som har byggts upp av din nuvarande hjärna kommer att förintas. Som du säkert förstår, sker denna process bortom din kontroll.
– Jaha, men vad finns det då för mening med livet?
– Ack, ni människor! Enligt er ska allting som sker ha en mening… Hur ni än påstår att ni inte bryr er om en mening eller inte, är sökandet efter en mening en mekanism som är inpräntad i era hjärnor för att ni inte ska förstå hur allt egentligen fungerar. Precis som jag sa innan: ni förenklar självklara saker som: “jag blev otroligt kär i henne, därför är vi nu gifta sen 60 år tillbaka” när det egentligen var: “jag såg en hög fertilitetsförmåga hos henne för 60 år sedan och ville därför återskapa mina gener. Denna vilja att befrukta styrdes av hormoner i kroppen som startade igång hela processen vi kallar kärlek. Därefter blev jag även kär i mina barn tills att de kunde klara sig själva, de var ju tvungna att få hjälp av någon. Partnern var därefter mindre åtråvärd när hennes fertilitet hade minskat. Likväl stannade jag med glädje kvar för att vi nu byggt upp ett vänskapsband som främjar olika krav som varje människa mår bra av.”
– Du låter ju precis som en oetisk och pessimistisk vetenskapsman. Nåväl, jag vill inte vara kvar här i detta mörker, sa jag med en pust.
– Det kommer du inte. Du har inte klarat det mänskliga uppdraget än.
Mobillarmet ringde 7.10. Jag åt min gröt och råkade ta på mig olika strumpor innan jag gick till skolan, förmodligen var jag nervös inför fysikprovet som nalkades. Jag cyklade den vanliga vägen; ned för backarna, över järnvägen, över bron och övergångsstället. Jag stannade och kollade extra noga vid järnvägsspåret, det kändes extra tryggt att stanna när Ed Sheeran hindrade mig från att höra det inkommande tåget. Nära ögat, tänkte jag.
