I brist på vänner att föra annat än ytliga konversationer hade jag under det första året utan dig börjat skriva. Korta noveller, abstrakta dikter eller rena iakttagelser från mitt kringirrande i Europa. Allt för att tömma mitt huvud på de tankar som for runt som en virvelvind där inne. En morgonen när jag som vanligt satt på den lilla uteserveringen utanför vandrarhemmet där jag bodde och skrev i mitt anteckningsblock kom en medelålders man framtill mig. Jag hade sett honom tidigare, det var någonting hos honom som gjorde att man la märke till honom. Även i en sjudande stad som Paris stack hans sprakande energi ut på ett sätt som gjorde att vare sig man vill det eller inte, så la man märke till honom. Han hade närmat sig utan ett ord och först när han sjunkit ner på stolen mittemot mig hade han börjat tala. Hans röst var dov, men med en underlig melodi i sig, som älvornas flöjtspel en dimhöljd natt på Irlands gröna, böljande kullar. Jag vill egentligen inte lyssna, hela hans uppenbarelse skrämde mig men hans blick höll mig kvar bättre än några kedjor någonsin skulle kunnat göra. Han hade presenterat sig som Charles McFair, en bokförläggare. Orden han sa därefter kommer jag aldrig, någonsin glömma. ”Jag ser din hunger. Jag ser hur den river och sliter inom dig, hur den lämnar ditt inre i en blodig sörja. Jag känner din hunger, för jag kände en gång densamma. Vill du låta mig hjälpa dig?” Utan att veta vad jag egentligen sa ja till hade jag stumt nickat. När han sträckte ut sin hand efter min slitna anteckningsbok hade jag utan tvekan räckt över den till honom. Mitt inre var i uppror. Med pulsen dunkande i mina tinningar hade jag gått med på att möta honom dagen därpå på samma plats, på samma tid.
Den kvällen, för första gången sen du försvann, var jag ute och vandrade. Jag följde de vindlande gatorna och lät fötterna bestämma var jag skulle gå. Jag kände de förföriska dofterna från de franska köken, hörde gatuhundar skälla på bakgårdarna och vildkatter slåss i gränderna medan de älskandes hetsiga röster hördes från de små vindsrummen högt upp under himlen. Den brinnande solnedgången över Seine hade sakta förbyttes mot en allt mörkare himmel som en efter en fylldes av stjärnor tills det sett ut som hela himlen stod i brand. Den ljumma vårvinden hade torkat mina kinder efter omedvetna tårar. Trots tårarna, och den värkande saknaden efter dig hade jag, för första gången på mycket länge, varit lycklig. Framtiden hade sett lika suddig och osäker ut som dagen innan men jag hade inte längre känt mig jagad. Jag hade inte känt det som om döden stått och flämtat mig i nacken längre. Jag hade inte önskat det heller, jag visste att den dagen då jag äntligen skulle få återförenas med dig skulle komma förr eller senare. Tills det var jag tvungen att göra det du var bäst på. Jag var tvungen att leva. Jag var tvungen att leva med varenda cell i min kropp och varenda bit av min av min själ.
Charles McFairs uppenbarelse dagen därpå var lika skrämmande som den varit dagen innan, men på något sätt visste jag att han var nyckeln till min framtid. Och visst hade jag rätt. Han hade läst mina texter under natten och han meddelade att han vill publicera dem. Att de var något han omedvetet sökt mycket länge men aldrig kunnat hitta tillstymmelsen av. Han sa att de skulle bli en succé. Trots att tanken hade skrämt mig hade jag accepterat. Jag hade inte haft något att förlora längre. Gick det åt skogen hade jag alltid kunnat dra vidare. Till ett nytt land, en ny stad, där ingen kunde känna igen mitt namn eller ansikte. Jag hade gjort det förr och jag visste att jag hade kunnat göra det igen. Det var min försäkring.
Därefter hände allt på en gång. Charles hade sett till att texterna blev renskrivna och publicerade och han hade skickat ut mig på en lång turné genom Europas skiftande, färgstarka städer för att marknadsföra min bok, Bitar av ett krossat liv. De flesta ställen jag kom till hade jag redan sett, ur den fattiges ögon. Den här gången behövde jag inte längre åka i tredjeklass eller trängas på trånga, smutsiga vandrahem eller äta mat som egentligen hörde hemma i soptunnorna. Jag fick åka i förstaklass och bo på femstjärniga hotell och äta på restauranger som i vanligtvis är de vackra och rikas tillhåll. Låter det som en saga? Det tycker jag med. Men det är faktiskt sant. Och visst fick den skrämmande, energifyllda Charles McFair rätt. Boken blev en succé. Det blev även de som följde. Och min resa fortsatte, nu inte bara i Europa utan i hela världen. Charles och jag inledde en kort men passionerad historia. Att låta han komma år min kropp var enkelt, efter den första skräcken för honom dunstat iväg och ersatts av en känsla av trygghet var det egentligen självklart. Energin som strömmade ut från honom drog människor till sig. Så även jag. Den energin som strålade ut från honom reagerade med min i en kärnliknande explosion som var tvungen att få utlopp. Att komma åt varandras kroppar var enkelt, att komma åt varandras hjärtan var omöjligt. Sorgen efter dig hade fryst mitt hjärta så djupt att ingen passion i världen kunde smälta det. Med smärta i hans blick och lättnad i min beslutade vi att enbart fortsätta som affärskompanjoner.
Men han gav mig något du aldrig fick chansen att ge mig. Han gav mig ett barn. En dotter med flammande rött hår och havsgröna ögon som med åren fick en gudinnas självklara kropp. För honoraret jag fick för mina böcker köpte jag en stor villa på Irland. Ön med de vindpinade hedarna fyllda av magi och med det av energi pulserande havet fångade mitt hjärta så fort jag steg i land för första gången. För första gången kunde jag med Riellas hjälp bygga mig det hem och den familj jag så länge drömt om, men aldrig haft ron att finna. Irland gav mig inte bara för första gången på många, många år ett fast hem. Irland gav mig också för första gången nära vänner, vänner som jag snart kunde räkna som en lika självklar del av min familj som Riella och det rustika huset på kanten av klipporna var.
Jag är en gammal kvinna nu. Riella är sedan länge vuxen, så är snart också hennes barn, de barn som jag för bara ett ögonblick sen bar i min famn. Tiden är en lustig företeelse. Ibland är den en evighet och ibland är den ett ögonblick. Jag vet att stunden då jag äntligen får möta dig igen inte är långt borta, men jag är inte rädd. Jag har haft ett rikt liv. Det har varit fyllt av smärta och lidande, men också av fantastiska ljusa ögonblick. Jag har jämfört med andra haft ett fattigt materiellt liv, men den kärlek vi kände för varandra gör oss ändå rikare än vad de flesta andra någonsin varit eller kommer bli. Sådan kärlek är sällsynt, men det är det som gör den så värdefull. Jag hoppas att en del av den energin som vår kärlek skapade kan gå vidare till Riella och hennes efterkommande, för att lysa upp deras liv under mörka stunder på samma sätt som den lyst upp mitt liv när de mörka molnen hopat sig.
Jag var författare, och det här är min historia. Jag lät spökena från det förflutna komma till liv och jag gav framtidens embryon en kropp att växa i. Nu är det dags för nya röster att ta vid.
