Solen
skiner genom träden och lyser upp stigen framför oss. Skogen är stor och grön
och vacker och luktar sommar, trots att det är blåsigt och inte alls särskilt
varmt. Ändå är något fel – så väldigt, väldigt fel. Mitt bland blommor,
kvistar, stenar och träd ligger en gammal pantburk. Och en till. Godispapper,
trasiga plastgafflar, cigarettfimpar, fiskelina, en engångsgrill och en trasig
gammal boll. Jag plockar upp så mycket jag kan bära med mig, med rynkad näsa åt
både lukten och faktum att det finns där för att plocka upp.
Vi slänger eländet i en soptunna
längst vägen och tittar på varandra. ”Vi måste verkligen börja ta med oss
kassar när vi går ut och går,” säger vi. ”Och handskar.”
Resten av promenaden plockar vi
skräp, springer mellan soptunnorna som finns utspridda längst vägen och pratar
om hur vi ska rädda världen. Sen tvättar vi händerna i sjön.
Sju
procent av Sveriges befolkning är rökare. Sju. Det finns speciella soptunnor
för cigaretter praktiskt taget överallt. Ändå är marken full av fimpar var man
än vänder sig – på gatan, i skogen, vid mataffären, utanför skolan. Det tar 1–5
år för cigarettfimpen du just slängde på marken att brytas ned till mikroplast,
sedan tar det upp till 100 år innan den försvinner. Kanske gör den inte ens
det. Hur svårt är det, egentligen?
Plast är ändå ett relativt nytt
påhitt. Vi har använt plast i vardagen sedan mitten av 1900-talet, sedan dess
har produktionen ökat från cirka 1,5 miljoner ton (1950) till 335 miljoner ton
(2016). För att ge dig lite perspektiv: detta motsvarar cirka 43 kilo plast per
person och år. Fyrtiotre kilo. 40 procent av all denna plast som tillverkas används
till engångsförpackningar. Endast 14 återvinns.
Varje
år hamnar 8 miljoner ton plastavfall i haven. Det motsvarar en lastbil per
minut. Och det mesta syns inte ens – det lägger sig på botten, sönderdelas
tillslut till så små mikroplastbitar att vi inte kan se dem. Men de är där
ändå, och hur ska en fisk kunna se skillnad på små, små plastbitar och
plankton? Hur ska havssköldpaddan se skillnad på en plastpåse och en mumsig
manet?
Jag
skulle kunna prata för alltid om klimatkrisen vi står i. Men det är inte det
jag vill säga till dig idag, för den här informationen kan du hitta lika lätt
som jag med några få google-sökningar.
Det jag vill göra istället är att vädja till
dig att tänka dig för. Tänk dig för i mataffären när du handlar, finns varan
oförpackad eller i miljövänlig förpackning? Och när du ändå håller på, kan du
istället köpa Fairtrade eller ekologiskt (helst båda)? Närproducerat? Tänk dig
för när du fimpar din cigarett, när du har picknik på stranden, när tuggummit
tappat smak – om det nu inte finns en soptunna precis där du är, är det
verkligen så svårt att stoppa skräpet i fickan eller hålla det i handen en
stund till, tills du hittar en eller kommer hem? Kan du inte göra i ordning
salladen hemma och ta med egen tallrik och bestick, istället för att köpa en på
affären, med plastbestick, plastlock och en liten plastbehållare till såsen?
Hur svårt är det, egentligen?
Till
slut en liten uppmaning. Även om du tänker på precis allt sådant, du återvinner
allt, använder sugrör av rostfritt stål och tar med ditt eget bestick-set av
bambu på utflykten, så kommer inte alla andra göra det. Det är omöjligt att
ändra på hela världens befolkning i en handvändning, över en natt.
I sommar när du går ut och går, ta
med dig en påse eller två och handskar (för helt ärligt, vissa saker vill man
bara inte röra). Eller ta i alla fall upp den där skräpbiten du ser och släng
den i närmsta soptunna, även om den inte kommer återvinnas. Den är i alla fall
inte kvar i naturen.
För är det inte dags nu, ska vi inte
rädda världen?
