13:40. 13:48. 13:56. Mina vänner och jag följde spänt visarnas långsamma rörelser över urtavlan. Snart var det dags. Ute på idrottsplanen väntade våra familjer, vänner och släkt på att dörrarna skulle öppnas och på att vi skulle springa ut. 3 års väntan, längtan och slit var nu alldeles strax över! Vi skulle äntligen ha tagit studenten!
De sista veckorna var hektiska med allt som skulle bli färdigt och jag och mina vänner frågade oss mer än en gång hur i hela världen vi skulle hinna, eller orka för den delen. För trots allt var det ju inte bara plugget som skulle hinnas med. Man skulle ju hinna fixa allt som behöver göras inför själva studenten, och man vill samtidigt få så mycket tid som möjligt med sina vänner under den där allra sista tiden vi hade tillsammans.
Inlämningar, studentluncher, prov och träffar med klassen. Bal och de allra sista förberedelserna inför studentmottagning. Allt var nu klart.
14:00. Äntligen slogs dörrarna upp och vi fick springa ut! Efter att ha träffat familj och fått mängder med allsköns grejer om halsen och fotats, ensam och med sina vänner, började marschen upp genom stan. Det var en overklig känsla. Ljudnivån fick huvudet att dunka och överallt var det människor som vinkade och jublade. Många av de människor man gick tillsammans med i marschen har man känt sen dagistiden. Det var overkligt att se dem i studentmössor, kostym och vita klänningar. Utan att man märkt det har de, liksom jag, blivit vuxna. De ska flytta hemifrån, börja plugga eller jobba, eller alltihop på en gång. En del kanske ska göra som jag, bara dra härifrån och se världen innan vuxenlivets krav blir alltför överhängande och tunga. Glädjen, lättnaden och euforin man kände när vi till sist klev upp på studentflaket dämpades en aning av vetenskapen att detta var sista dagen. Sista dagen med vännerna, med de personer man vuxit upp med och tillbringat så oändligt mycket tid med. Även om man inte varit supernära alla så har de ändå utgjort den trygga, välkända kulissen i ens liv och även man längtar efter alla nya människor och platser man ska se och möta, så var det ändå lite vemodigt. En epok i våra liv avslutades den här molniga eftermiddagen i mitten av juni och även om förhoppningarna inför framtiden är stora så är allt ännu så osäkert. För vem kan egentligen säga hur framtiden kommer att bli?
De flesta av er som läser den här texten har antagligen minst ett år kvar innan det är er tur att stå där i omklädningsrummet på Tinas ö tillsammans med era vänner och räknar ner minuterna tills att dörrarna öppnas. Jag vet att ni antagligen längtar, det gör ni helt rätt i, studenten och allt vad det innebär är helt fantastiskt! Men samtidigt, ta tillvara all den tid som ni nu har med era vänner. Det är så oerhört viktigt! Framtiden är lockande, spännande och kommer antagligen bli helt fantastiskt, men kom ihåg att det ändå alltid är nuet som är det viktigaste. Och även om ni ännu inte har en aning vad ni vill bli i slutändan, satsa på skolan! (ja, jag låter jättevuxen och tråkig, I know!) Den dagen ni har kommit underfund vad ni vill bli på kommer ni tacka er själva för det.
Som sagt, jag ger mig snart av härifrån men jag lovar att detta inte är det sista ni kommer höra från mig! Lycka till allihop och tack Figy för dessa år =)
