Jag som aldrig skulle ta ett sabbatsår utan skulle börja studera direkt efter gymnasiet är idag, drygt sex månader efter studenten, fortfarande kvar i lilla Värnamo. Planen är fortfarande att plugga vidare- nästa höst- men för mig har det ändå varit fördelaktigt att ha ett år till på mig och kunna samla alla mina tankar, projekt och förhoppningar. Det var nog under den andra halvan av vårterminen 2015 som det blev klart att jag skulle ta ett så kallat ”gap year”. Den främsta anledningen var helt enkelt att jag inte ville ta ett förhastat beslut och slösa bort massa tid och pengar på ett universitetsprogram som kanske inte var helt rätt för mig.
Så här i efterhand är jag nöjd med mitt val. Jag har hunnit med att både fortsätta och vidareutveckla mitt engagemang i Värnamo Närradio. Under hösten har jag haft möjligheten att intervjua bland annat nationellt erkända personligheter så som SVT:s utrikeskorrespondent Rolf Fredriksson och den bosniske författaren Zulmir Becevic, men också lokala politiker, flyktingar och olika personer som engagerat sig för Värnamo kommuns flyktingmottagande. Alla dessa möten och förberedelse inför dem har på olika sätt varit oerhört inspirerande och gett mig en mer verklighetsförankrad bild av samhället och även av yrkeslivet.
De senaste halvåret har jag också provat på olika sorters jobb. Under de första månaderna av höstterminen jobbade jag deltid på Erikshjälpen där jag främst hade hand om barnklädesavdelningen. Detta innebar att jag fick sortera, prismärka, hänga upp och skylta barnkläder. Allihopa, det vill säga volontärer och praktikanter, så väl som anställda, arbetade för samma mål och ville bidra till någon sorts förbättring i världen, om än liten. Skratt och småprat blandades med hårt arbete och ibland frustration över att arbetsdagarna inte alltid räckte till.
Efter att min på Erikshjälpen tagit slut- jag ska dock fortsätta under nästa sommar- fick jag prova på att vikariera på diverse förskolor innan jag till sist hamnade som lärarvikarie på Enehagens skola. Att få ha så omväxlande arbetsuppgifter och ständigt bli utmanad har varit en bra upplevelse och fått mig att våga och ”get out of my comfort zone”.
Allting har givetvis inte varit enkelt och mina planer har krossats mer än en gång. Nu i januari och februari skulle jag studera spanska i Costa Rica. Visst, jag anlände till landet men tre dagar senare, innan kursen ens hunnit börja, packade jag mina väskor och återvände hem. Chocken var total. Min lilla etta låg i huvudstadens tryggaste område men den var infekterad av myror till den grad att jag faktiskt började få mardrömmar och inte ens ville återvända till lägenheten. Machokulturen gjorde sig gällande redan från början och fastän alla, män som kvinnor, var väldigt trevliga och hjälpsamma, så kände jag mig obekväm när jag till exempel skulle åka taxi eller befann mig på mindre folktäta platser. De sociala skillnaderna var enorma. Fastän jag hade läst om kulturskillnaderna och den, i Europeiskt mått höga kriminaliteten, så var det en helt annan sak att se det på nära håll. Målet är fortfarande detsamma: att förbättra och finslipa min spanska men, tyvärr, inte i Costa Rica. Jag har beställt hem kurslitteratur i spanska C2 och utbytesterminen på universitetet spenderar jag mer än gärna i Spanien.
Den här terminen ska jag fortsätta att jobba i skolvärlden och har jag chansen hoppar jag gärna på ett till jobb, till exempel inom äldreomsorgen. Dessutom ska jag läsa två distanskurser nämligen ”Ungerns kultur och samhälle” samt ”Nationalekonomi: Internationell ekonomi” via Uppsalas respektive Lunds Universitet. Någon resa hinner jag också med men än har jag inte detaljerna klara, och det är okej. Det blir nog bra ändå till sist.
Av Natalia Barzani