Livet det är rätt svårt nu och allting gör så ont
Min själ den är trasig och snart så orka jag inte mer.
Mina tårar vagga min olyckliga själ till sömns, för jag gråter som ett barn när ingen annan ser på.
Jag vill berätta, jag vill att ni ska förstå. Men VEM skulle bry sig om mitt upprivna sår?
Ångesten som kryper fram varje dag ger mig en känsla av hopplöshet och oälskad.
Så snälla någon, bara ta mig tillbaka.
Tillbaka till en verklighet där jag kan få leva utan ångest, panik och min ensamhet.
Tillbaka till stället då allt var som förr…
Och att tiden läker alla såren är heller inte riktigt sant.
Tiden läker bara dem synliga såren som svider på mina beniga armar.
Men inte de osynliga, de som bränner, skaver och fräter djupt inom mig gång på gång.
Jag kämpa varje dag även fast jag verkligen inte vill och det är heller inte så lätt att se ljuger när mörkret stå still.
Så snälla ni, ser ni min smärta? Känner ni den, hör ni den?
Dela den med mig i så fall, så slipper jag vara ensam för en kort stund.
För livet det är rätt svårt nu och allting gör så ont.
