Fri Programvara för fria samhällen

maj 5, 2015 Rikard Hevosmaa Nyheter, Slider 0

För cirka fyra månader sedan skrev jag här i Uggleposten om den fria programvaru-rörelsens roll i det digitala samhället. Efter många prov och ett likvärt stort antal redovisningar finner jag det lämpligt att nu återkomma till ämnet.

En kort repetition: Fri programvara är programvara som respekterar sina användares friheter. Det finns sammanfattningsvis fyra, grundläggande friheter som programvaruanvändaren alltid bör ha, dessa lyder i nämnd ordning.

  • Friheten att köra programmet, för ett godtyckligt syfte (Frihet 0). I mer konkret formulering innebär detta att du som användare ges tillåtelse att använda programvaran ifråga i ditt egna syfte, och inte i programvaruutvecklarens syfte, som i många fall tar rent monetära former.
  • Friheten att studera hur programmet fungerar och att anpassa det för sina behov (Frihet 1). Tillgång till programmets källkod är ett villkor för detta. Vad denna frihet innebär i praktiken, är att du som användare har kontroll över programmet, eftersom du ges tillåtelse att granska koden som bygger upp programmet (källkoden), och kan därur utläsa vad programmet i faktum gör, och hur den fungerar.
  • Friheten att vidaredistribuera exakta kopior av programmet för att hjälpa andra (Frihet 2). Notera att detta ej kan sammanfattas med den lösa frasen ”piratkopiering”, eftersom du som användare givits strikt tillåtelse att vidaredistribuera programmet till din näste, du bryter inga lagar eller licenser genom att vidaredistribuera fri programvara. Ej heller bör detta förväxlas med ”freeware” eller ”shareware”, som exempelvis Skype och Spotify, eftersom dessa, i högsta grad, ej är fri programvara.
  • Friheten att förbättra programmet och att ge sina förbättringar till allmänheten så att hela samhället drar nytta (Frihet 3). Återigen är tillgången till källkoden ett villkor för detta.

Ett programvara är fritt ifall det kan garantera sin användare samtliga dessa friheter, varför Skype inte kan anses fritt, då det enbart uppfyller en av friheterna (Frihet 2). Ett program som Skype kallar vi för icke-fri programvara, eller för att använda korrekt terminologi: proprietär programvara.

Härvid bör vi rättfärdigat fråga oss själva hur och till vilken grad dessa friheter, eller snarare behovet av dem, anknyter till såväl din som min vardag.

För att besvara detta, vågar jag vid det här laget anta att du hört de dåliga nyheterna, nämligen att internet i sin helhet är utsatt för total massövervakning. Missta ej detta med den traditionella uppfattningen om vad övervakning är; med andra ord, tro ej att denna övervakning tar form av enstaka mejl eller chattkonversationer som avläses, om vilka en amerikansk övervakningsagent skriver ett par anteckningar, och att detta fenomen är något som enbart berör terrorister, misstänka terrorister, och individer som på annat vis eller av andra anledningar finner sig stämplade som kriminella av den moraliska stormakten USA.

Övervakning som sådan skiljer sig markant från massövervakning beträffande dess storlek – detta är i och för sig en självklarhet, dock är det väsentligt att denna skillnad tydliggörs. Det är inte ett fåtal mejl som avläses, det är inte ett eller annat samtal som avlyssnas, det är inte enstaka individer som kartläggs, och dokumentationen som övervakningarna ger tar absolut inte den triviala formen av anteckningar. Följande sommaren av Snowden 2013, känner vi till övervakningens omfattning och proportioner; vi känner till att NSA innehar detaljer om varje amerikans telefonsamtalshistorik, vi känner till att NSA äger direkt tillgång, och detta i realtid, till individers telefoni- och internettrafik, vi känner till att NSA inte enbart lagrar denna kolossala mängd data temporärt, utan permanent, i faciliteter designade för att lagra information under de kommande hundra åren. Vi känner till att NSA med sin insamlade metadata styr drönare i syfte att mörda misstänka – märk väl: misstänkta – terrorister i Yemen och Pakistan, något som ofta har värre konsekvenser än väntat. Detta är ingen banalitet, något som berör ett fåtal individer. Långt därifrån.

Du ryggar tillbaka, möjligtvis var detta något nytt, möjligtvis hade du tidigare inte insett omfattningen av det hela. ”Men”, tänker du, ”vilken tur att jag inte har något att dölja.” Det må vara sant att jag inte är sjuk, och det må vara sant att jag inte är blind. Faktumet att jag inte är sjuk stoppar mig inte från att vilja leva i ett samhälle vari det finns sjukhus; faktumet att jag inte är blind stoppar mig inte från att vilja leva på en gata som är tillgänglig för blinda människor. Det må vara sant att du inte har något att dölja, precis som jag inte har något att dölja, dock – med samma logik – stoppar detta inte oss från att vilja leva i ett samhälle där aspekter som frihet, säkerhet, integritet, och inte minst värdighet, är en del av var individs liv.

Det kan inte te sig, att dessa aspekter av människans liv är något som vi måste be om, som fallet är idag. För om vi måste tigga dem från en husbonde så är fallet ofta att vi inte får dem, och det är vid detta tillfälle vi upptäcker att vi inte är fria, och att det var länge sedan vi någonsin var fria, om vi någonsin varit fria.

Vad måste vi då göra? Onekligen måste vi göra oss fria, och vi måste aktivt arbeta för att försäkra att de individer i samhället som faktiskt har något att dölja har rätten och möjligheten att göra det, liksom vi aktivt måste arbeta för att försäkra var individs rätt att leva ett liv som en fri människa, och att inte ogrundat behöva bli behandlad som en extremist, terrorist, eller en annars kriminell individ.

Hur gör vi då detta? Som individer måste vi överväga riskerna som följer av användningen av de verktyg använda av NSA och andra PRISM-medverkande, detta vill säga, vi måste ständigt vara medvetna om riskerna som följer av användningen av frihetshämmande programvara. Det mest effektiva sätt att skydda sig från denna övervakning är dels att använda fri programvara närhelst det går, och att använda stark kryptering för att skydda sina filer, konversationer, och annan data närhelst det är möjligt.

Vad detta innebär, och det är ofta här skorna börjar klämma, är att programvara som Skype och Spotify, eller nättjänster som Facebook och Google, inte bör användas. Hit kommer många, och här tar ofta bekvämligheten över – det är jobbigt att inte använda dessa, och det finns inga bra alternativ. Själv har jag inte använt Facebook någon gång under de senaste två, tre åren, jag har inte använt Skype under de senaste månaderna, och Google har inte använts i någon större utsträckning sedan september förra året – trots det klarar jag att leva ett relativt väl fungerande liv, förvånansvärt, inte sant?

Argumentet att inga bra alternativ till nätjättarnas tjänster och programvara inte finns faller på sin egna orimlighet. I september 2014 bytte jag mejlleverantör från Gmail till Kolab, en mejlleverantör lokaliserat i Schweiz – det vill säga världens ledande land i nätneutralitet –, vars servrar till fullo opererar på fri programvara, vars databaser hanteras exklusivt av fri programvara, och vars användarvillkor till fullo respekterar sina användares rätt till integritet.

Är det jobbigt att byta mejl på ett sådant sätt? Inte vidare. Förvisso är Kolabs tjänster inte gratis, som Googles är, beroende på den schweiziska francens värde ligger prenumerationskostnaden på cirka 40-50 kronor per månad. Inte värst stora pengar, men det hjälper företaget. Varken vi tycker om det eller inte lever vi idag i ett kapitalistiskt samhälle, Kolab är ett kapitalistiskt företag med kapitalistiska intressen, liksom Google. Ges Google inte pengar direkt av sina användare – som är fallet med Kolab – så får de pengar från annat håll. Detta andra håll har visat sig vara just NSA, GCHQ och andra PRISM-medverkande övervakningstjänster.

Här blir Frihet 0 påtaglig. Vi måste ha rätten att använda ett program i vårt egna syfte, och inte i utvecklarens syfte.

Dock räcker inte det, vi måste kunna lita på programvaran, vi måste kunna veta att den endast gör vad den påstår sig göra. De senaste två åren har jag emigrerat från Windows till det fria operativsystemet GNU/Linux, mer specifikt Debian GNU/Linux. Detta gjorde jag inte enbart på grund av faktumet att Debian är mångfalt mycket snabbare än Windows, utan mer centralt var faktumet att jag ville använda ett operativsystem som fungerar på det sätt som utvecklarna påstår.

I Windows, och detta är återkommande element i de läckta NSA-dokumenten, finns en bakdörr, en del av programvaran som ger utvecklarna och övervakningstjänster direkt tillgång till maskinen som Windows är installerat på. Av detta följer inte enbart att Microsoft ges orättvist mycket makt över sina användare – en makt de tidigare använt genom att avinstallera frihetsrespekterande program från systemet. Nej, utan vad som är centralt för detta är den direkta säkerhetsbrist som detta låter uppstå. Windows är per design defekt, eftersom utvecklarna bakom operativsystemet implementerat programvara som är direkt skadligt för användarna.

Samma problem finns inte i Debian GNU/Linux (märk dock väl att inte alla GNU/Linux distributioner är säkra från detta). Samma problem finns inte eftersom Debian är fri programvara och garanterar användarna samtliga fyra friheter. Specifikt för detta exempel är Frihet 1, att studera och granska programvarans källkod.

Att Windows innehåller en bakdörr vet vi till största del genom Edward Snowdens visselblåsande. Windows källkod är stängd, den går inte studera, och den går inte granska. Debians däremot är öppen, det går utläsa i exakt detalj vad operativsystemet gör, och får en av Debians utvecklare för sig att installera en bakdörr i systemet, så kommer andra märka detta, varefter bakdörren troligt- och förhoppningsvis tas bort.

Vi ser alltså här att de fyra friheterna som framlades som definitionen för fri programvara av Free Software Foundation, under hösten 1985, aldrig varit mer relevanta. Jag tänkte prata mer om hur du som individ kan positivt bidra till utvecklingen av fri programvara, och därmed motverkningen av NSA:s  illegala massövervakning, dock blir det vid ett senare tillfälle.

Denna motverkning är till fullo upp till oss, förutsatt att det fortfarande är i vår makt att förändra samhället.

Är detta svårt?

Lättare än du kan ana.

 

 

Uppdatering: 2015-06-12

Tyvärr finner jag mig nu med lite tid, och än mindre motivering att skriva ytterligare en artikel. Är du intresserad i ämnet, och ifall du önskar göra en skillnad i världen, finns enbart ett råd jag kan ge dig: Utbilda dig.

I detta område står de större delarna av internet till din tjänst. Jag har här under sammanställt en kort lista på länkar och relevanta talespersoner, som förhoppningsvis kan ge dig större insikt i ämnet än vad jag lyckats med här.

Sidor/bloggar/organisationer:

Personer:

  • Dr Richard Stallman, grundare av Free Software Foundation och GNU-projektet; utvecklare av GNU Emacs och GNU C Compiler.
  • Jacob Appelbaum, talesperson för Tor-projektet och tidigare även för WikiLeaks; Debian-utvecklare; kryptolog.
  • Runa Sandvik, involverad i Tor-projektet, TrueCrypt, och Freedom of the Press; säkerhetsforskare.
  • Laura Poitras, prisbelönad filmdirektör bakom dokumentärer som ”Citizenfour”, en dokumentär om Edward Snowden och NSA-affären.
  • Glenn Greenwald, ledande journalist bakom publiceringen av NSA-dokumenten, vars artiklar publiceras på The Intercept, och tidigare i Guardian.
  • Peter Sunde, tidigare talesperson för och grundare av The Pirate Bay; arbetar för ett öppet och fritt internet.
  • Julian Assange, visselblåsare, grundare av WikiLeaks.
  • Chelsea Manning, visselblåsare.
  • Edward Snowden, visselblåsare.

Är något oklart kan du kontakta mig via <hevosmaa@fsfe.org>.

Lycka till.