Det här med att hjälpa till brukar vara min grej till viss del. Hjälper gärna vänner med saker, men ska erkänna att jag inte frivilligt plockar ut diskmaskinen hemma. Men så idag när jag åkte hem från ett kalas hade det börjat snöa. Vilket jag antar att det gjort i hela bygden där jag bor.
Min mamma ska/skulle upp tidigt i morgon bitti då hon jobbar inom vården och beklagade sig över att snön hade fallit och garageinfarten skulle vara full av snö. Pappa yttrade sig då och sa att ”Det fixar tjejerna lätt” och syftade på att jag och min syster skulle skotta garageinfarten. Men eftersom han vet hur lata jag och min syster faktiskt är, anade han nog inte vad vi två satt och planerade i baksätet. Emma, min syster, övertalade mig att vi faktiskt skulle skotta garageinfarten för att ”Vi banna mig ska visa dem”. Sagt och gjort, när vi klev ur bilen och den var parkerad i garage högg jag och Emma tag i varsin snöskyffel och började skotta. Och vilket slit må jag säga er! Blötsnö är inte det roligaste och skotta, särskilt inte i ett par gymnastikskor” Någonstans i början tog jag upp min mobil och svarade på ett sms till min kompis. Och det var då jag såg min mobil för sista gången i livet. (Trodde jag). Jag och min syster skämtade och blev allt blötare ju mer tiden gick (vi hamnade på rumpan några gånger) och tills slut var vi klara. Vi gick in i värmen och vi tog först en wefie på min systers snapchat, för att sedan ta en på min. Grejen var bara den, att mobilen inte låg i någon av jackfickorna. Inte i några byxfickor heller.
Det är nu mina kära vänner, jag ska försöka förklara för er, en tonårings förtvivlan över att förlora sin mobil. Vilket är praktiskt taget omöjligt. Ett band mellan en tonåring och sin mobil är lika starkt som bandet mellan Don Quijote och Sancho Panza. Oskiljaktiga med andra ord. Paniken var total.Tårarna sprutade, och fortare än vad ni kan säga ’försvunnen mobil’ var jag ute ur huset och framme vid den första snöhögen (notera att jag då hade tagit av mig både skor och jacka). Jag greppade en snöskyffel och började saka solla bland snön med den. Tills det ögonblick jag inser att jag kanske repar skärmen. Jag slänger fort som ögat bort snöskyffeln och slänger mig ner på knän och börjar rota. Blir ännu mer förtvivlad när jag inte hittar den. (I nödsituationer skulle jag inte rekommendera er att följa efter mig.) Min syster kliver ut genom dörren beredd på att hjälpa mig leta, in springer jag och ropar på pappa, som tror det hänt en olycka i klass med att någon blivit allvarligt skadad. Min mamma kommer springandes från sovrummet i bara pyjamasen och ska hjälpa till. Då hör jag min lilla syster ropa att hon hittat den. Hon kommer springandes från snöhögen jag varit vid, precis där jag letat, och i sin hand håller hon, inget mindre än min mobil! Lättnaden var totalt. Om jag hade gråtit innan, var det inget mot vad jag gjorde nu. Pappa skrattade åt mig och tyckte jag var löjlig och gick ner och satte sig och tittade på det viktigaste för honom, Gold Rush. Mamma plockade fram ris och sa godnatt och gick och la sig. Emma suckade medans hon tog av sig skorna och även hon gick upp för trappen och la sig.
Så nu sitter jag här, bredvid mig står en skål med ris i, och där i ligger min mobil. Hjärtat har precis börjat lugna ner sig och börjar vandra ner från halsgropen och dit den ska vara. Här sitter jag, en lördag kväll med rödsprängda ögon över en mobil. Jag börjar smått förstå varför folk undrar om jao é redi redi i huvve (på sin bredaste bondesmåländska såklart).
Skriven av Louise Gunnarsson.