Klockan tickar, handen värker, tårarna rinner och provet fördömer dig…
Men,
”Det är lugnt”, viskar du tyst för dig själv och knappar in ”HELP” på miniräknaren medan du skriver ner en lösning som mer eller mindre tittar bistert upp mot dig. Du glor tillbaka, önskar att den kunde reda ut sig själv under tiden du gråter över en annan uppgift. Självfallet har den varken barmhärtigheten eller förmågan att göra det utan utsätter dig för ännu mer stress. Du förstår inte varför du ens försökte över huvud taget. Du vet inte varför du är här.
Pappret bläddras fram och tillbaks, suddet försvinner, blyertsen går av och räknaren dör…
Men,
”Det är lugnt”, upprepar du dig själv och tittar håglöst ut genom fönstret. Du har aldrig haft ett så bra pokerface som nu, nu när du känner hur krossad du är inombords. Du undrar vad du ska göra idag efter dagens tortyr, det är ju inte så att du kommer göra det här fler gånger i framtiden. Det vill säga om du inte blir antagen på ett mattetungt program för då är du körd. Du inser snabbt att du är riktigt körd om du inte klarar av det här provet och återupptar ditt gråtande över uppgift fem.
Stolar skjuts bakåt, pennor släpps, dörren drämmer igen och paniken biter dig…
Men,
”Det. Är. Lugnt.” Du har det här, nästan hälften kvar bara. Du undrar om det skulle vara värt att skita i provet och fly från ditt liv. Du tänker om, du tänker efter, för varför skulle du behöva fly när det är bara dagar kvar tills studenten? Javisst, sitt kvar och lid lite till, det klarar du av. Det gör du inte men du kan alltid försöka lura din hjärna. (Det går inte, den vet för mycket, den känner till din nästa tanke.) Någon knackar på din rygg, uppmaningar om att skynda på sig gör att du ifrågasätter dina livsbeslut. Tre uppgifter kvar, skita i eller försöka?
Orden flyter ihop, variablerna korsar hit och dit, figurer hånskrattar och ditt namn har du glömt bort…
Men,
”Det är (inte) lugnt”, mumlar du och står upp. Du samlar dina papper, skjuter in stolen och stänger av räknaren, säger adjö till den och lämnar in den tillsammans med ditt prov. Du smyger ut från klassrummet och möter dina vänner, lite kluven över att känna sig euforisk och deprimerad över det sista provet, över den sista, riktiga skoldagen någonsin under gymnasiet. Du har inget kvar nu, bara fromma dagar kvar som en naturtrea och studenten att (inte) se fram emot. Vemodig känner du dig, lycklig känner du dig, orolig känner du dig, väldigt orolig över vad som kommer härnäst.
Men,
”Det är lugnt, vi klarar det här.”
Vi treor klarar det här.
