”Att göra sitt bästa” är enligt vissa ett uttjatat koncept, medan andra använder det som riktlinje i livet och använder termen i var och varannan mening. Innebörden är olika för olika människor. Häromdagen, när jag hörde uttrycket så började jag fundera kring vad som verkligen är ens bästa. Kan man t.ex. säga att man gjort sitt bästa när man börjat plugga till ett prov fyra dagar i förväg eller är det fyra veckor innan provet som klassas som det optimala?
Det är inte hjärnkirurgi att förstå att ju mer man jobbar på något, i det här exemplet på studierna så blir resultaten därefter. Men någonstans i vimlet så finns det givetvis begränsningar. Dessa kan vara tidsbegränsningar så väl som andra sorters hinder och limitationer.
Misslyckas man någon gång, vilket alla någon gång gör, och det känns som om det inte var värt att försöka, att man inte hade behövt lägga all den tid och energi på något som i slutändan inte blev riktigt så som man hade tänkt sig, att man var så otroligt nära men trots allt så otroligt långt ifrån – en hemsk men verklig känsla, en alldeles för vanlig känsla som antingen krossar eller motiverar, kanske båda i samma flugsmäll, då brukar många, trots nederlaget, till sist rycka på axlarna och säga ”jag gjorde i alla fall mitt bästa”. Man har alltid den frasen i huvudet och resultatet spelar egentligen ingen roll, den används istället som en slags barrikad som man gömmer sig bakom. Givetvis är det normalt och självklart okej att inte alltid kunna prestera på topp, men att verkligen försöka och senare kunna påpeka det, kräver både engagemang och vilja. Inte endast några få, överanvända ord som tappat sin forna betydelse, för att övertyga andra om sitt deltagande.
Givetvis så kan man inte vara bra på allt, det är inte ens ett alternativ. Att ha svårigheter för något, vare sig det är ett ämne i skolan eller något på fritiden är mer än okej. Inom dessa saker krävs det kanske ytterligare tid och hängivelse får att nå sitt mål. Att jämföra sig med andra är inte heller att rekommendera då prestation och mål är två mycket individuella saker.
Trots det finns det inga gränser. De enda begränsningarna skapas i ens huvud och av ens huvud. Man börjar hitta på plan B eller t.o.m. plan C innan man planerat klart kring den första planen. Jag har märkt att det är mycket vanligt att börja sabotera för sig själv på det här sättet. Borde det inte vara så att första idén, oavsett vad den handlar om, är den som borde uppta den största delen av tiden, medan alternativ endast borde vara en vag tanke i bakhuvudet och inte tvärtom?
När man försöker att förbättra sig själv och sitt arbete så är mål viktiga, gärna mål som är svåra att uppnå men fortfarande inom ramarna för det som kallas ”realistiskt” något som varierar från person till person. Göm Er inte bakom era drömmar och använde inte ”jag gjorde mitt bästa som en ursäkt”. Se till att nå de mål Ni sätter för Er, stora som små, men var samtidigt inte rädda för att misslyckas, det är ibland en del av processen!
