Nu var man på väg hem från skolan igen, ja… det har bara gått två veckor men det känns som en evighet. Samanta går bredvid mig som vanligt.
– börjar det regna nu också? Frågar Adam sig själv samtidigt som han höjer huvudet upp mot skyn.
– Fan också jag har inte med något paraply! Säger Samanta medans hon rotar i sin handväska.
– Men där! Ropar Adam och pekar mot en soptunna. Det är ju ett paraply i den soptunnan ju!
Adam kollade aldrig efter ett paraply i sin väska för han visste att han glömde packa ner det efter skolan dagen innan.
– Men ska vi ta ett gammalt paraply från en soptunna? Det är ju äckligt!
– Bättre än inget. Säger Adam i respons och plockar upp paraplyet. Det är helt också! Vem skulle vilja kasta iväg dehär? Det ser helt nytt ut ju.
– Ge plats till mig också!
Samanta pressar sig in under paraplyet bredvid Adam. Paraplyet var ganska litet, så litet så att de fick stöta mot varandra och ändå få regndroppar på varsin axel.. På vägen hem pratade de inte mycket, precis som vilken annan dag som helst. Detta är nog den längsta konversation de någonsin haft. Just om ett gammalt paraply de hittat i en soptunna.
– Snyggt jobbat Adam. Tänker Adam för sig självt.
Nu skiljer de båda på sig och Samanta går mot sitt hem
– Ska inte du ta med paraplyet med dig? Undrar Adam
– Nej du kan behålla det, det är äckligt! Dessutom har du längre hem än vad jag har.
– Okej, ha det så roligt hemma!
Adam fortsätter sin vandring hem och säger till sig själv belåtet,
– Bättre än ett snack om att vi hittade det i en soptunna. Säger Adam tyst med ett smått leende och fortsätter sin väg hemåt.
