En varm och solig sommardag på lovet.
Är det för mycket att begära?
Nu när vintern nalkas är det nog allt för mycket. Löven har just börjat skifta färg och några har även nått till märken redan. Nu är det iväg mot skolan också. Jag är nog inte den enda som tycker att man bara kan hoppa över nån dag och bara vara hemma och slappa hela dagen.
Jag har cykel, men jag trivs mer att gå till skolan. Det känns mer som att det är lättare till att tvinga sig gå än att tvinga sig cykla. Det kanske bara är jag…
-Hej Adam!! hör man från andra sidan gatan.
-Hej Samanta. Svarar jag så klart.
Samanta och jag går i samma klass. det är därför vi alltid möts här, just vid denna korsningen ungefär fyra kvarter från skolan.
Vi pratar inte alltid resten av vägen, men det känns bra att inte behöva gå ensam. Det gör resten av vägen lite lättare. Vi är inte de som alla andra skulle välja först att gå till skolan med heller. För mig spelar det ingen roll.
Jag trodde i början att jag kanske skulle kunna få chans på henne men sedan köpte hon ett vänskapsarmband såklart. Då förstod jag att det var rökt. Jag tycker fortfarande om henne även om hon kanske inte känner detsamma.
Nu är vi framme vid skolan och ska gå åt skilda vägar.
-Nu går jag till mitt skåp, hejdå! Säger Samanta och går iväg.
-Hejdå, ses i eftermiddag.
Samma visa varje dag, kan det aldrig hända något intressant?
