Var är mänskligheten på väg(en)?

Pay it forward, det lönar sig

Var är mänskligheten på väg? Den frågan ser vi ofta vara rubriken på filmklipp där någon blir misshandlad, någon sitter ensam en julafton eller något som upprör oss på ett eller annat sätt. Frågan vi ställer oss borde vändas mot oss. Vad gör jag för mänskligheten?

Igår kväll, eller snarare natt var jag på väg hem från en vän i Jönköping. Klockan var cirka ett på natten och det var mycket lugnt trafikerat på E4:an som det brukar vara en lördag natt vid den tidpunkten. I godan ro kör jag bilen och lyssnar på musik och är allmänt glad. När jag åker ser jag hur en bil med släp står parkerad på sidan av E4:an. Varningsblinkersen är inte påslagna men jag blir ändå fundersam. Bilen framför mig kör förbi, men jag saktar ner och svänger in bakom bilen. Jag ser en man gå fram-och tillbaka längs med bilen och han ser bekymrad ut. Jag sätter på mina varningsblinkers och kliver ut ur bilen.

Jag började med ett försiktigt ”Hej” för jag vet att han har sett mig. Jag frågor om något har hänt. Till svar får jag en hand pekandes på vänster bakdäck. En däckexplosion. Mannen talar inte svenska, han har en fru och ett litet spädbarn med sig i bilen. Tack och lov talar frun svenska. Jag frågar om de ringt efter hjälp, och hon säger att de inte har det. Intuitionen i mig talar, och jag går bak till deras bagage och öppnar det. Mannen undrar vad jag gör och jag säger att vi måste byta däcket, för det går inte att köra med. Deras bagage är fullproppat med packning, antagligen har de varit ute på resa och är nu på väg hem. Tillsammans med mannen börjar vi plocka ut sakerna, de gick ganska snabbt tack vare att vi hjälptes åt. Vi tog ut bildäcket och mannen såg chockad ut över det “hemliga facket” i bagaget Jag lyfte ur däcket och använde saxdomkraften och började veva.

Bil efter bil passerade oss. Ingen gjorde någon anmärka på att sakta ner farten där  jag satt hukandes på E4:an och vevade. Tillslut kunde jag börja byta däcket, klantigt av mig missade jag att skruva loss hjulbultarna innan, men det löste sig ändå. Mannen stod och kollade frågandes på mig hela tiden. Efter en stund av frustration var det nya däcket på plats, hjulbultarna tillbaka och det var bara och sänka ner bilen. Lättnaden när man kunde ta loss domkraften var enorm. Där stod bilen, så gott som ny. Mannen och jag packade tillbaka all packning.

 

De båda erbjöd mig pengar, men jag nekade. Jag ville inte ha några pengar. För vad den känslan hade gjort för mig, att jag fick hjälpa någon, det betydde mer än tusen kronor. Vi skakade hand och man sa de få orden han kunde på svenska, ‘Tack så mycket’. Jag vinkade av den lilla familjen och satte mig i min bil och fortsatte min färd hemåt. Lycklig och ovetandes om min omgivnings reaktioner.

Dagen efter när jag berättade för vänner och familj vad jag hade upplevt förväntade jag mig beröm, att jag hade varit duktig. Istället möttes jag av frågande blickar som tyckte jag var knäpp. Att jag hade gjort något sådant korkat som svängt in och hjälpt en person. Vad visste jag om vem det var, det hade kunnat varit vägpirater. Jag försvarade mig och sade att jag hade en magkänsla att dessa människor behövde hjälp, och visst hade jag rätt. Min omgivning tyckte dock att jag var korkad, vad jag än sade i försvar.

Antagligen är ni en del som läst detta nu och hållit med dem. Att det var ett dumt drag av mig, men för att gå tillbaka så ifrågasätter vi hela tiden var mänskligheten är. När någon väl gör något åt mänskligheten ifrågasätts det. De negativa sidorna belyses och man är tycker att folk gör dumma drag. Jag tror att alla som gör något för mänskligheten inte tänker på konsekvenserna, man litar på intuitionen. Personligen såg jag några som behövde hjälp, jag hjälpte dem. Att säga nej till en belöning i form av kapital var otänkbart, jag tänkte pay it forward och lämnade dem där med deras tusen kronor. Jag ångrar mig inte att jag stannade där vid vägkanten av E4:an, för att hjälpa dem har hjälpt mig mer än vad min hjälp hjälpte deras.

Louise Gunnarsson
Om Louise Gunnarsson
Humnaistisk student som hatar orättvisor i världen men älskar att nörda språk.