Utbrytaren del 1

Brukar du också drömma om människor du möter? På gatorna, på bussarna, på tågen? Fantiserar du om deras ursprung, deras nutid, deras framtid? Deras drömmar och deras rädslor? Deras nära och kära? Familjer och älskare? En del bär runt på dessa tankar, dessa liv, en hel livstid utan att på allvar låta dem leva. Jag gör tvärtom, jag låter dem bli levande, jag låter dem blomma. Det har blivit mitt liv, min födokälla. Det har gett mig mat och husrum, vänner och fiende, och en plats att fly till när mitt eget liv blivit för svårt att sätta ord på. Jag låter spökena från det förflutna komma till liv och jag ger framtidens embryon en kropp att växa i. Jag är författare, och det här är min historia.

Jag föddes för länge sen, i en dal utan namn, i en by full av energi. Energi ifrån människorna som samlades runt grönsaksstånden på lördagarna, ifrån byggnader som stått så länge att ingen längre kunde minnas när eller av vem de restes, ifrån djuren som flockades ute på sluttningarna. I från träden, ängarna och vattnet. Det var den energin som tände den flammande elden i mitt inre.
Min föräldrar var jordnära varelser. De hade fötts, lekt, vuxit upp, gift sig och avlat i den lilla byn precis som hundratals generationer innan dem gjort. De drömde inte, de kände aldrig annat än den fysiska hungern, de längtade aldrig bort. De var tillfreds med tanken på att bli gamla, och så småningom, dö i den lilla by där de levde. Mina bröder och systrar var likadana, utan hunger, utan längtan. Deras mål var tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet och de band sig tidigt i trygga men kärlekslösa äktenskap och fick familj.

Jag var aldrig som dem, och fast jag på mer än ett sätt var sammanlänkad med dem, så stod jag ändå själv.
Det hade jag gjort sen födelsen.
Som liten drogs jag till luffarna som passerade igenom byn, och deras historier från fjärran platser fick mitt hjärta att bulta. Med dem kände jag den värme och samhörighet jag inte kunde känna med min egen familj.
Medan mina klasskamrater stilla insöp och accepterade informationen vi blev tilldelade i skolbänken ifrågasatte jag och försökte finna information långt bortom skolans nötta, sönderklottrade böcker.
Men allt började på allvar en glödande het sommardag i början av juli när jag var inne på mitt artonde levnadsår. En främling kom till byn. En främling med vildvuxet skägg och långt tovigt hår och med ögon som brann med samma styrka som eldar en stjärnklar vinternatt. Hans röst var mjuk och melodisk som en porlande vårbäck, och hans rörelse lika smidiga som hos en katt. Mina föräldrar förfärades över hans bohemiska uppenbarelse liksom de andra gamla i byn. De unga fann honom skrämmande. Ett hot mot deras förutstakade trygga framtid. Jag fängslades av hans passion och den intensitet som fanns under hans vårdslösa yttre. När jag mötte hans blick var det som att titta in i en spegel. För första gången mötte jag en som var som jag.
Knappt tjugo år gammal såg han minst tio år äldre ut och han hade sett och upplevt mer än vad de flesta gör under hela sina liv. När han efter en vecka sa att han skulle ge sig av var mitt val enkelt. Jag lämnade min oförstående familj bakom mig och följde med. Till Paris, till Rom, till Berlin, London, Prag, Madrid, Aten och Moskva. Vi blev oskiljaktiga. Han blev jag, jag blev han och tillsammans blev vi osårbara.
Jag har sett många platser sen dess. Världsmetropoler och småstäder, storstäder och förorter. Små byar mitt i ingenstans. Ställen pulserande av energi och liv, av glädje och av framtidstro. Men ingen, ingen, ingenstans har energin lyckats drabba mig så totalt och med samma förödande intensitet som på den plats där jag föddes.
Kanske är det med energin som med kärleken. Ingenting kan mätas som med den där allra första, skälvande, osäkra förälskelsen som tycks kunna ändra plats på himmel och hav, flera gånger om. Åh min älskade, om du bara visste.

Dagen du försvann, förlorade den brinnande elden i mitt inre för alltid en del av sin styrka. Det var en vanlig morgon, en vanlig dag och en till synes vanlig kväll. Vi strövade runt i en fjärran stad som så många nätter förr, någonting i oss, en stress för att tiden på något sätt alltid var för kort hindrade oss som vanligt från att gå och lägga oss. Din arm runt min axel, min arm runt din midja. Ditt huvud mot mitt, mitt huvud mot din axel.

Allt hände för snabbt. Bilen som kom rusande mot oss. Hur du med all din styrka knuffade mig åt sidan. Hur lekfullheten i din blick för en sekund byttes ut mot ren skräck, tills den för alltid slocknade.

Jag var 25 år gammal och helt plötslig stod jag för första gången i mitt liv helt ensam. Efter att jag lämnat min by och min oförstående familj bakom mig nästan ett decennium tidigare hade kontakten bara varit ytterst sporadisk. Ett vykort, ett brev, ibland ett kort, stelt telefonsamtal. Allt med flera månaders mellanrum. Hur skulle jag ha kunnat återvända? Jag skulle ha blivit kvävd på samma sätt som en örn i en bur långsamt hade tynat bort. Vi hade aldrig stannat mer än några veckor på stamma ställe och våra vänskaper blev aldrig långvariga, de blommade och dog som blommorna på våren. Musiken hade varit vårt levebröd, min röst med din gitarr skapade en magisk kombination som fängslat människor världen över när vi spelade på marknader och torg för att tjäna så vi klarade oss för dagen. Det var för dagen vi levde. Den dagen du dog, dog också min röst. Jag har aldrig kunnat sjunga sen dess.

Jag var 25 år gammal och helt ensam. Utan dig, utan vänner, utan familj, utan bostad eller möjlighet att köpa mat. Att leva för dagen var inte längre ett fritt val, det fanns inga andra alternativ.

Månaderna släpade sig långsamt framåt medan jag irrade mig fram genom Europa. Jag lyckades ibland få ströjobb men en känsla av att vara jagad hindrade mig alltid från att stanna längre än nödvändigt på en plats. Så fort jag tjänat tillräckligt för att klara mig ett tag, köpte jag en biljett och drog vidare. Tolv månader efter att du försvann satt jag på ett café i Paris, denna myllrande, energirika stad. Det var den första storstad jag besökt med dig. Mitt undermedvetna hade drivit mig dit än en gång. Det var dags att sluta cirkeln.

Emmy
Om Emmy
Hallå allihopa! Mitt namn är Emmy Hillblom och jag går i klass Na14b här på figy. På fritiden är djur, musik, böcker och att skriva min stora passion, därav har jag hamnat här på uggleposten.