Ska vi inte rädda världen?

Solen skiner genom träden och lyser upp stigen framför oss. Skogen är stor och grön och vacker och luktar sommar, trots att det är blåsigt och inte alls särskilt varmt. Ändå är något fel – så väldigt, väldigt fel. Mitt bland blommor, kvistar, stenar och träd ligger en gammal pantburk. Och en till. Godispapper, trasiga plastgafflar, cigarettfimpar, fiskelina, en engångsgrill och en trasig gammal boll. Jag plockar upp så mycket jag kan bära med mig, med rynkad näsa åt både lukten och faktum att det finns där för att plocka upp.
     Vi slänger eländet i en soptunna längst vägen och tittar på varandra. ”Vi måste verkligen börja ta med oss kassar när vi går ut och går,” säger vi. ”Och handskar.”
     Resten av promenaden plockar vi skräp, springer mellan soptunnorna som finns utspridda längst vägen och pratar om hur vi ska rädda världen. Sen tvättar vi händerna i sjön.

Foto: Lovisa Landén

Sju procent av Sveriges befolkning är rökare. Sju. Det finns speciella soptunnor för cigaretter praktiskt taget överallt. Ändå är marken full av fimpar var man än vänder sig – på gatan, i skogen, vid mataffären, utanför skolan. Det tar 1–5 år för cigarettfimpen du just slängde på marken att brytas ned till mikroplast, sedan tar det upp till 100 år innan den försvinner. Kanske gör den inte ens det. Hur svårt är det, egentligen?
     Plast är ändå ett relativt nytt påhitt. Vi har använt plast i vardagen sedan mitten av 1900-talet, sedan dess har produktionen ökat från cirka 1,5 miljoner ton (1950) till 335 miljoner ton (2016). För att ge dig lite perspektiv: detta motsvarar cirka 43 kilo plast per person och år. Fyrtiotre kilo. 40 procent av all denna plast som tillverkas används till engångsförpackningar. Endast 14 återvinns.
     Varje år hamnar 8 miljoner ton plastavfall i haven. Det motsvarar en lastbil per minut. Och det mesta syns inte ens – det lägger sig på botten, sönderdelas tillslut till så små mikroplastbitar att vi inte kan se dem. Men de är där ändå, och hur ska en fisk kunna se skillnad på små, små plastbitar och plankton? Hur ska havssköldpaddan se skillnad på en plastpåse och en mumsig manet?

Jag skulle kunna prata för alltid om klimatkrisen vi står i. Men det är inte det jag vill säga till dig idag, för den här informationen kan du hitta lika lätt som jag med några få google-sökningar.
     Det jag vill göra istället är att vädja till dig att tänka dig för. Tänk dig för i mataffären när du handlar, finns varan oförpackad eller i miljövänlig förpackning? Och när du ändå håller på, kan du istället köpa Fairtrade eller ekologiskt (helst båda)? Närproducerat? Tänk dig för när du fimpar din cigarett, när du har picknik på stranden, när tuggummit tappat smak – om det nu inte finns en soptunna precis där du är, är det verkligen så svårt att stoppa skräpet i fickan eller hålla det i handen en stund till, tills du hittar en eller kommer hem? Kan du inte göra i ordning salladen hemma och ta med egen tallrik och bestick, istället för att köpa en på affären, med plastbestick, plastlock och en liten plastbehållare till såsen? Hur svårt är det, egentligen?

Till slut en liten uppmaning. Även om du tänker på precis allt sådant, du återvinner allt, använder sugrör av rostfritt stål och tar med ditt eget bestick-set av bambu på utflykten, så kommer inte alla andra göra det. Det är omöjligt att ändra på hela världens befolkning i en handvändning, över en natt.
     I sommar när du går ut och går, ta med dig en påse eller två och handskar (för helt ärligt, vissa saker vill man bara inte röra). Eller ta i alla fall upp den där skräpbiten du ser och släng den i närmsta soptunna, även om den inte kommer återvinnas. Den är i alla fall inte kvar i naturen.
     För är det inte dags nu, ska vi inte rädda världen?

Lovisa Landén
Om Lovisa Landén
Jag är 19 år gammal och bor i Värnamo sedan 2013. Som redaktör på Uggleposten jobbar jag med det mesta – jag skriver artiklar, fotograferar och redigerar bilder, fixar med layouten till tidningen och på hemsidan samt lite annat smått och gott. På fritiden gillar jag att läsa, måla och rita, skriva, baka, sjunga, laga mat och hänga med min familj och vänner. Jag älskar att vara utomhus men är superallergisk mot pollen! Om fem år är jag färdig med mina gymnasiestudier och kan göra precis vad jag vill.