När tiden rinner i väg och jag accepterar mitt F

Forskare säger att vi kan ha ett sjätte sinne. Sinnet av vi känner att tid rinner i väg. Jag vet inte om det är ett sinne, men känslan att tid rinner iväg känner jag. Klockan är 23:30, klockan 23:59 ska mitt arbete vara inlämnat, men det är inte ens klart. Jag stirrar på skärmen, jag har inte ens börjat.

 

Så här framemot slutet av trean känns det som om jag går med varsitt cementblock om vardera fot. Tunga kliv och sena nätter som slutar med gråt och ångest. Trean som ska vara det roligaste året på gymnasiet har blivit bland de värsta, visserligen inte värre än mitt andra år då jag gick in i väggen, men fortfarande har det varit hemskt. Inte i den bemärkelsen att jag mist någon nära vän eller familjemedlem. Jag har bara mist mig själv. Tappat bort vem Louise är. Vem jag är och vad jag vill med livet har fått komma i andra hand. Rädslan för att misslyckas och skräcken för att gå in i väggen igen har fått mig fatta beslut som jag ångrar. Visserligen ångrar jag inte dem, men jag hade hellre sett en annan utväg.

 

Den här terminen, sista terminen i trean har varit ett levande helvete. Ingenting har fungerat för mig. Motivationen till plugg är borta, även den lilla som kunde finnas klockan 23:30 en kväll är borta. Jag är tom, tom på känslor och ord. De skolsystem vi har nu har fått mig att sakta men säkert år för år prestera sämre, i rädsla för den fruktade väggen. Väggen som blir värre när du väl kommer tillbaka på banan igen. Ibland ställer jag mig frågan; Vad har jag gjort för att förtjäna det här skolsystemet? Dessvärre har jag inte kommit fram till något svar.

 

För er som inte går igenom det här än. Förbered er, men ni kan inte förbereda er nog. Uppoffringarna ni får göra är inga som rekomenderas, men ni bli illa tvugna. Jag minns inte när jag senast en vanlig vardag kunde gå på bio med mina vänner, för att varje kväll tillägnas läxor. Det hade varit en sak om läxorna varit glosor eller lösa mattetal. Läxorna är dessvärre inte det, läxorna är en stor redovisning där du ska tala utantill, eller en uppsats på 20 sidor om något du aldrig kommer bry dig om i ditt liv igen. Min vän, du kommer inte orka om du går in med en lös inställning. En inställning att du hinner kvällen innan, för det gör du inte.

 

Min vän, om du aldrig behövt uppleva denna hetsen, stressen och pressen. Var glad. Jag ber dig dock om en tjänst. Döm inte mig när jag inte orka. Beskyll inte mig för att vara lat, för jag sitter timmar och stirrar på mitt vita dokument. Skriver en mening eller två, suddar ut och stirrar på pappret. Pappret som beskriver mitt liv. Tomt. Ibland kan man få för sig att hålla ner tagenten F, färga det rött, bara för att vänja sig att det där är så mitt betyg kan se ut. Icke godkänd.

 

Jag kan acceptera det. För jag har valt vägen själv. Valt att vilja satsa i alla ämnen, vilket visade sig vara mitt livs dummaste misstag. Den natten då jag sov mer än 6h kan jag inte komma ihåg. Morgonen då jag hade en sovmorgon och kunde sitta ner och äta en stadig frukost är bortträngd. Tårarna visar jag dock inte i skolan, där är det en leende Louise som notoriskt antecknar allt, för en missad anteckning och det röda F;et finns där.

 

Så min vän. Döm mig inte, och jag skall icke döma dig. Vi är olika, vi har alltid varit det och kommer alltid vara. Jag kommer ta studenten med de betyg jag får, och du med dina. Om där står ett F med eller inte bryr mig knappt om längre. För jag är matt, snälla. Bli inte matt du också. Klockan är nu 23:47, jag har inte börjat än. Jag struntar i det och går till sängs. För mitt F lär jag ändå få.

Louise Gunnarsson
Om Louise Gunnarsson
Humnaistisk student som hatar orättvisor i världen men älskar att nörda språk.