Julen- stress eller glädje?

 Redan i oktober började det dyka upp. Tomtarna, glittret, julpyntet, julmusiken. När man skulle leta efter skräckmasker till halloweenfesten var chansen lika stor att man sprang på en tomtemask.  Ju närmare julen man kommer drivs hetsen upp allt mer, inte minst bland butikerna som kommer med det ena specialerbjudande efter det andra, på den ena saken onödigare än den andra.

Själv börjar man sakta men säkert gripas av panik över hur man ska få pengarna, och tiden, att räcka till. Vad tusan ska man köpa till moster Ester? Och blev farbror Albin verkligen glad över förra årets julklapp? Och hur ska man hinna ut och handla ens? Ens kära lärare tycker ovanpå allt annat att det är en kanonidé (…) med prov och inlämningar de sista veckorna. Och herregud, det är bara en vecka kvar till den stora släktfesten med jobbiga farbror Arthur och dötråkiga gammelfaster Jennie… HJÄLP!!!! Sakta byggs stressen upp allt mer. Och så ska man hinna hjälpa till med att julstäda, klä granen, julpynta, fixa julmaten och…

Men vänta… Är det detta verkligen vad julen ska handla om? Att man ska stressa ihjäl sig, och tömma sparkontot? Är inte julen en tid då man ska umgås och ta hand om varandra? Visst, gamla faster Jennie kanske inte är den intressantast personen och prata med men hon har levt ett långt liv och har säkert en massa dråpliga historier att berätta om du bara ger dig tid att lyssna. Farbror Albin med all sina frågor om hur det går i skolan, om du har vuxit och… Ja, de kan va irriterande men han bryr sig faktiskt om dig. Om du inte har lust att prata om dina betyg kan du kanske försöka byta ämne, istället för att fly fältet?

Tror du att farmor Anna blev gladare över den där dyra (men opersonliga) märkeströjan du köpte, än vad hon blivit över en en liten, men personlig, hemmagjord present?

Vi är unga, vi håller på att slå oss fria, vi försöker hitta vår egen identitet och väg. Att visa känslor uppfattas i många fall som ”mesigt”, ett dessvärre ganska typiskt drag för oss svenskar överlag. Det är normalt att, iallafall utåt sett, ta avstånd från släkt och familj och sätta kompisarna på första plats. Vi har hela livet framför oss, och tankarna på vår egen dödlighet känns oftast fjärran. Vi tänker kanske att vi kan berätta om alla tankar, alla känslor, och ställa alla frågor imorgon istället. Livet är ju så långt, och vi är bara i början än.

Ska redan nu be om förlåtelse för att jag i följande stycken kommer drar upp (för vissa) obehagliga funderingar som kan spräcka julmys-bubblan, jag förstår om ni inte vill tänka på det här just nu egentligen:

Döden är närmare än vad vi tror. Vi kanske inte har hela livet framför oss, större delen kanske redan är bakom oss? Saker kan ske så oändligt fort, ibland utan att vi ens märker det förrän det är för sent. Men framförallt; Våra mor- och farföräldrar blir inte, och inte våra föräldrar heller, yngre med åren och vi har inte all tid i världen på oss att säga dom där sakerna som trots allt finns inom oss, eller ställa de frågor vi gått och funderat på.

För vad tror du att du kommer sörja över mest om 20-30 år och när du firar jul med dina egna barn och din nya familj? Att du inte fick de där nya jättepopulära skorna för 1500 kr när du var 17 år eller att du inte inte talade om för din gamla mormor hur mycket hon betydde för dig eller att du inte ställde de där frågorna till din farfar som du gått runt och funderat på?

Tiden väntar inte på någon, och imorgon kan allt vara för sent. Vi är unga och går allt som det ska så har vi hela livet framför oss. Men likväl har vi inte all tid i världen på oss för en del saker. Tänk på det.

 

Sådär, fortsätt julmyset nu. Men håll ändå i bakhuvudet vad jag nyss skrivit till er.

God Jul!

 

 

 

 

 

Emmy
Om Emmy
Hallå allihopa! Mitt namn är Emmy Hillblom och jag går i klass Na14b här på figy. På fritiden är djur, musik, böcker och att skriva min stora passion, därav har jag hamnat här på uggleposten.