Farväl <3

Jag minns vad de sa om dig när du fortfarande var på ridskolan. Att du var dum, trög, envis och trotsig. Det var du inte. Du vägrade bara att lyssna på dem som inte ens försökte lyssna på dig.

Det förstår jag.
Du tillhörde en av de stoltaste arterna som finns på den här planeten, såklart att du var envis, det fanns nedärvt i ditt blod sedan århundradena. Men du var också en av de absolut snällaste varelserna jag har haft förmånen att träffa.

 ”Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in
Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet”

Björn Afzelius

Du var aldrig dum. Du var missförstådd och missplacerad, du hatade att stå på ridskola. Du var i mångt och mycket som jag. Vi var aldrig som Dom Andra, och därför fick vi ta mycket orättfärdig skit. Varför ska människor vara så elaka, älskling? Så trångsynta?
Knappt åtta år gammal hade jag redan blivit alltför bekant med den ångest som allt sedan dess på ett eller annat sätt följt mig. Ända fram tills för knappt en vecka sedan, var du oftast den enda som kunde ge mig ett ögonblick av ro. Din varma, mjuka hals har tagit emot många tårar genom årens lopp. Jag kan inte att fatta att jag aldrig mer kommer luta mig mot din hals och fläta in fingrarna i din man…

Ja, älskad Allan, du var bara en häst. En korsningsponny vars ursprung vi inte visste jättemycket om. Men för mig var du så otroligt mycket mer, trots att du kunde driva mig till vansinne ibland var du min absolut allra bästa vän och min fasta punkt i en värld som med åren kommit att snurra allt snabbare.

Älskade Allan, jag kommer aldrig, aldrig någonsin att glömma dig. Du har, och kommer alltid ha, en ytterst speciell plats i mitt hjärta, lilla skitgubben <3

 

 

Denna text är först och främst tillägnad Allan, men också till alla dem som upplevt samma sak som jag. Sorgen efter ett djur tas sällan på lika stort allvar som när t.ex. en släkting gått bort, och jag vill på detta vis visa dem som just nu genomgår samma sak som jag att de inte är ensamma.

För jag är säker på att jag inte är den första som haft ett djur som betytt mer än ord kan beskriva, eller som behövt uppleva smärtan av att förlora denna. Det är konstigt egentligen, att ett djur som varken talar samma språk eller är i närheten av att leva på samma sätt som en själv, kan komma att betyda så mycket. Att den i en del fall till och med kan komma att betyda mer än de flesta mänskliga vänner. Det kan vara en häst, en hund, en katt, en råtta, en hamster. Jag tror egentligen inte arten spelar någon.

Jag är en av de privilegierade som fick chansen att uppleva denna sorts vänskap redan mycket tidigt i livet, och mina känslor när min familj tvingades fatta beslutet att avliva Allan den 29 oktober går egentligen inte att beskriva. Min enda önskan nu är att, var han än nu är, slipper ha ont mer…

Emmy
Om Emmy
Hallå allihopa! Mitt namn är Emmy Hillblom och jag går i klass Na14b här på figy. På fritiden är djur, musik, böcker och att skriva min stora passion, därav har jag hamnat här på uggleposten.