Ett försvar för dagens unga

Det kom ett ”svar” eller reflektion till redaktionen rörande Louises viktiga text.

”Jag kan inte låta hennes text stå ostöttat ur en vuxens perspektiv. Tvivlar ni på henne som vuxen: läs mitt försvar till hennes ord.

Min första utgångspunkt:
Gymnasieskolan är inte ”som det var då ni gick gymnasiet”. Den genomgick en drastisk reform 2011. (GY11). Det är den hon talar om. Hennes skola.

Jag vill också redan från början, som punkt två, förtydliga detta:
Dagens tonåringar på gymnasiet är inte latare eller mindre studiemotiverade än vi var på nittiotalet. Det är en oftast en generationsfråga och  generationsmyt, så som alla generationers vuxna beklagat sig över ungdomar. Numera är myten baserad på att vi inte förstår deras sociala nät via forum på Internet. Våra unga ”hänger inte hos varandra” som vi gjorde, på gott och ont. Filmkvällar tillsammans är utbytt mot social skärmtid och serier.

Deras sociala värld, sker via internet, men å andra sidan är de hemma mer. Det tycker säkert många föräldrar är skönt. Sedan kan vi diskutera en annan gång om det är bra eller dåligt. Men det är deras verklighet. De sitter vid sina datorer hemma. Det ”ser ju inte direkt aktivt och socialt ut” från en betraktares perspektiv, men när man sätter sig in i det, fyller det samma funktion och behov. Det sker bara på ett annat sätt.

Dessutom.

Ärligt.

Börjar vi vuxna inte göra det samma?

Den sorgligaste sanningen är att de elever jag möter som vill klara skolan inte hinner ”hänga hos varandra”. Det är klart de saknar det – men de hinner inte. De sitter vid datorn och pluggar – och umgås på nätet parallellt.

Ett annat mycket viktigt tredje perspektiv:
Våra unga vill klara gymnasiet och få ett jobb. Exakt som de flesta av oss i föräldragenerationen ville då vi var tonåringar. Den största skillnaden är att de oroar sig mycket mer för dagens hårda arbetsmarknad som inte har tillräckligt många av ”de där arbeten som inte krävde utbildning”. De har väldigt liten chans till arbeten om gymnasieskolan inte ger dem nyckeln till detta.

Tro mig. Vi lärare försöker hjälpa dem allt vi kan i detta nya system.

Jag vill återgå till min första utgångspunkt igen. Den skola de tvingas möta är långt från 1980-2010 års gymnasieskola som jag en gång gick i och senare undervisade i några år innan den nya gymnasiereformen kom 2011 (GY11). Läs deras läxor och prov med dem. Ni kommer förstå.

Louise ord representerar flertalet elevers röst. Jag undervisar mellan 160- 200 gymnasieelever/år. Jag möter och undervisar elever från olika program (både yrkes- och studieförberedande) och INGEN elev jag mött struntar i skolan utan verklig orsak. De är inte latare än vi var.

Så vad är poängen med detta långa inlägg?

Jag vill att ni tar hennes ord till er: ‘Döm mig inte’.

Vi måste stötta våra ungdomar, tro dem, hjälpa dem – och tillsammans förändra den väg skolan tagit. Jag tycker hennes ord är hjärtskärande viktiga. Ni som inte är eller arbetar inom gymnasieskolan och inte ser hur det faktiskt är nu.

Döm dem inte.

Hjälp dem.

Tro på dem då de talar.

Stötta dem.

Var de vuxna ni skulle önskat funnits där för er.”

/ Jonna Grahn. Lärare i religion, historia och teater