Ett fång rosor för skildrandet av fångarnas liv i En röd ros.

Ett fång rosor för skildrandet av fångarnas liv i En röd ros.

Det var på lektionerna i svenska som Vilma Claesson, Ek14b, fick i uppgift att skriva en uppsats på ämnet ”Vägen ut ur hatet – hur kan våld, rasism och främlingsfientlighet motverkas”. Eleverna i klassen uppmuntrades att skicka in sin uppsats till Emerichfondens uppsatstävling och i förra veckan blev Vilma uppringd av fondens ordförande med beskedet att hon vunnit ett av hedersprisenFoto 2015-03-30 10 21 30.

Vilma blev både överraskad och glad att hon vunnit, och fick idag (30/3 2015) mottaga ett fång blommor från skolan och kommunen vid ett högtidligt uppvaktande i Kulturhuset på Figycampus. Den officiella prisutdelningen kommer att ske på Fryshuset och konferencier är Lill Lindfors medan H.M. Kungen är den som kommer dela ut diplomet till Vilma den 27 april. Underhållning vid utdelandet kommer bland annat att Timbuktu och Sarah Dawn Finer att stå för.

Vilmas essä heter En röd ros och hon har skrivit om sina upplevelser och tankar efter en studieresa till Auschwitz och Birkenau. Hon blandade fakta och egna tankar i essän och avslutar med att det är allas vårt uppdrag att sprida historien vidare – och att lära av historien. Hon avslutar med ”Alla människor har exakt samma värde, vilken hudfärg man än har, och vilken gud man än ber till”. Att detta är något som Vilma brinner för märks när vi från Uggleposten frågar om vad hon skulle vilja ändra i världen och får svaret ”att alla får tro på vad de vill och att det inte leder till några krig”.

Någon vana av att skriva uppsatser på fritiden har inte Vilma, men skriver gärna om historia och saker som engagerar henne. I framtiden drömmer hon om att bli åklagare, och vi på Uggleposten är i alla fall säkra på att här kommer en tjej som kan förändra världen! Vi önskar henne all lycka i framtiden.

Emerichfonden jobbar för att förebygga mobbing och utanförskap, och främja medmänsklighet bland unga. De finansieras bl.a. av allmänna arvsfonden och ungdomsstyrelsen. De ordnar flera tävlingar varje år för skolor och elever. De ordnar även föreläsningar som de turnerar runt med på ämnen som anti-våld och anti-främlingsfientlighet. Läs gärna mer om dem här.

 

Vill du läsa Vilmas uppsats? Du hittar den nedan!

aubi

En röd ros

 ”Jag hoppas att vi till sist ska inse att det bara finns en ras – den mänskliga – och att vi alla tillhör den”     – Margaret Atwood

(http://nyheter24.se/nyheter/769675-7-tankvarda-citat-om-rasism 26/2-2015)

 

Bokstaven B var felvänd. Den satt uppochner. De snirkliga orden hängde hårt fastsvetsade i metallramen. Obehaget i kroppen kom tidigt men det slog till i mig när jag passerade under skylten. En skylt jag har sett många gånger förut, på bild och på film men aldrig i verkligheten. Jag kände mig väldigt liten under den. Orden bildar meningen ”Arbeit macht frei”. Solen sken den här dagen och det var oerhört varmt för att vara i månaden september. Ändå frös jag som om det vore minusgrader. På vägen hit visste jag att jag skulle reagera men inte på vilket sätt. Jag hade läst mängder av böcker och sett alla filmer och tv-serier som fanns att få tag på. Gång på gång hade jag återupplevt hur mörkret sakta men säkert sänkte sig över Europa. Jag kunde återberätta händelseförloppet som ledde till Förintelsen steg för steg. Lägga varje bit på plats likt ett ondskefullt pussel. Adolf Hitler och NSDAP tog makten. Judarna utsågs till syndabockar för ekonomisk kris, arbetslöshet och förlorade tidigt sina rättigheter. Anne Frank skriver i sin dagbok den 20 juni 1942: ”Efter maj 1940 gick det utför med de goda tiderna: först kriget, sen kapitulationen, tyskarnas intåg, varefter eländet för oss judar började. Judeförföljelse följde efter judeförföljelse.”

Getton byggs i städerna och judarna förs dit. Denna samling var ett medel för att underlätta för nazisterna inför vidare deportering till de så kallade koncentrationslägren. Judarnas tillvaro och liv slogs i spillror. Hitler och nazisterna ville bryta ner ett helt folk. Utrota en del av mänskligheten. De lyckades nästan.

Vi hade förberett oss i månader innan vi gjorde resan, men vad hjälpte det? Inget hade kunnat förbereda mig på det här. Inget. Hela gruppen fick ett par hörlurar innan rundturen började. Vi var en ganska stor grupp. 37 personer, 30 ungdomar. 37 människor på väg in till ett ställe där så många människor gått in, men så få gått ut igen. In till en plats där helvetet på Jorden funnits.

Jag är än idag förvånad över hur väl bevarat det var. Husen, stängslen, vägarna och vakttornen. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Här borde solen inte skina. Här borde det vara mörkt året om. Lägret är en ofattbart hemsk plats. En plats som inte borde finnas. En plats som inte borde ha funnits.” I samma stund inser jag att det är precis därför den måste finnas kvar. Människan måste för alltid minnas vad som hänt här.

Det jag fick se är något alla människor i världen borde få se och uppleva. Jag fick se allt. Jag såg resväskor, resväskor med tusentals olika namn på. Hela berg av kastruller och grytor. Jag såg hav av hårborstar blandat med tandborstar. Jag gick mellan två glasväggar, fyllda av skor, från golv till tak. Det värsta jag såg den här dagen, fick håret att resa sig på hela kroppen. Vår guide, Jacek Lech, sa ”… i lägret hittade man även sju ton människohår”. Min första tanke var ”sju ton?!”. Då var vi framme vid montern. Jag såg det. Håret låg där i en stor glasmonter, i vissa fall kunde man fortfarande se hår som var flätat. Utan att egentligen tänka drog jag handen genom mitt eget hår. Det vägde inte speciellt mycket. Knappt någonting. Jag hade svårt att få in i mitt huvud att man hittat 7000 kg HÅR.

Jag lämnade lägret med en otroligt dålig känsla i hela kroppen. Under dagen hade vi fått se mängder av obehagliga bevis men samtidigt gått i en mer renoverad, muséelik miljö. Men jag visste att dagen efter skulle bli värre. Verkligheten kom närmare och närmare.

Jag och de andra vaknade tidigt nästa dag, åt frukost och satte oss i bussen för att åka ungefär samma väg denna dag. Det var minst lika varmt som dagen innan men jag gick där och frös i min tjocktröja och regnjacka. Obehaget gick verkligen genom hela kroppen.

Jag hade rätt om att denna dag skulle bli mer verklig. Vi följde tågrälsen in i ännu ett läger. Det första vi gjorde var att gå upp i det stora vakttorn som också är själva ingången till lägret. Trappstegen upp i tornet var nertrampade och slitna i mitten av alla de människor som sprungit upp och ner i trappan för mer än 70 år sedan. Då var de klampande fötterna klädda i grova läderkängor och tillhörde SS-män, nu hördes istället snabba steg från våra tunna gymnastikskor. Detta var en mycket märklig känsla. Väl uppe i tornet tittade vi ut över det väldiga området innanför stängslet. På denna plats mördades över en miljon människor. Här, precis här framför mig.

Vi gick ner för trappan igen och ut i solskenet. Det första vi fick se var en gammal tågvagn, en vagn som var anpassad för 40 hästar och inte uppemot 150 personer (Kazimierz Smoleń, Svensk guide till Statliga Museet i Oświęcim 2011). Vagnen var liten, mindre än vad jag trott. Vi gick sedan vidare för att se hur de kvinnliga lägerfångarna hade bott. SS-männen delade upp män och kvinnor, splittrade hela familjer. De flesta av dem fick aldrig se varandra igen. När vi kom in i baracken tog det ett tag innan ögonen vande sig vid det dunkla ljuset där inne. Sängarna, om man nu kan kalla dem sängar, var sneda och byggda av trä. Kvinnorna blev inte bara utsatta för psykisk misshandel utan blev också sexuellt utnyttjade. Detta var något som jag inte visste om sedan tidigare. Jag tog illa vid mig. Ilskan steg i min kropp. Hatet mot SS-männen växte ännu mer, de gjorde verkligen allt de kunde för att förstöra människornas självförtroende helt. När vi kom ut igen tittade jag upp mot vakttornet, men det stod ingen där. Ändå kände jag mig iakttagen.

Efter kvinnobarackerna gick vi över tågrälsen ännu en gång till andra sidan av lägret där männens baracker stod. Deras baracker var något bättre än kvinnornas. De hade trägolv och mer dagsljus nådde in i dem. I denna del av lägret fanns det baracker med latriner som kvinnornas del saknade. Vi gick in i en av dem. Guiden berättade att latrinerna brukade användas som straff. De lägerfångar som ansågs skyldiga för något kunde få tömma dem med bara händerna. Hur kan människor ens göra något sådant mot andra? Alla intryck från dessa dagar snurrade runt i mitt huvud. Jag kände ilska, förtvivlan och hopplöshet. Allt omkring mig var bara grått, och sorgligt. Plötsligt såg jag något. Något som inte passade in i den tråkiga miljön. Det låg en ros vid latrinens slutände. En röd ros! En symbol för både kärlek och liv. Troligen ditlagd av någon som inte glömt vad som hänt en släkting många år tidigare. Det må vara en ensam ros som säkert hade vissnat för dagar eller rent av veckor sedan, men just där och då tycktes den lysa där den låg i smutsen. En strimma av hopp och ljus i nazisternas mörker. Jag påminns om de fåtal människor som stod ut med helvetet. Ett helvete som ingen borde få gå igenom. När vi kom ut igen tittade jag än en gång upp mot vakttornet, men det stod ingen där nu heller. Ändå kände jag mig iakttagen.

I bakre delen av lägret fanns det en byggnad som användes som Lägerbadhus. Hit kom de fångar som skulle få arbeta och byta om till den randiga fångklädseln. I slutet av denna byggnad kom vi in i ett stort rum. Det vi fick se där sitter fortfarande kvar på min näthinna som om det vore igår. Inne i rummet hade de ansvariga för rundturen satt upp flera tusen fotografier som man hittat från familjerna som blivit utsatta för ett av mänsklighetens mörkaste brott. När man såg fotografierna kändes det som om hjärtat skulle brista. Det kändes hemskt att se familjefoton, syskonfoton och gruppfoton. Det var jobbigt att se alla lyckliga ansikten men ändå inte veta vilka som överlevt. Efter det här kom vi ut i solen igen. Solskenet passade fortfarande inte in i hemskheten. Vakttornet, som nu var långt borta, såg tomt ut härifrån också, men jag kisade lite extra för att vara säker. Jag kände mig fortfarande iakttagen.

Det minne som sitter i och som jag kommer ihåg tydligast var den obehagliga känslan av att någon tittade på mig och övervakade varje steg jag tog. Känslan av att någon uppe i vakttornet följde varje rörelse nedanför. Jag kände mig så fruktansvärt osäker och jag kan inte ens räkna alla de gånger jag lyfte blicken för att vara se att bevakningsplatsen var tom. En försäkran om att det faktiskt inte stod någon där. Det minnet lever kvar, men lever historien kvar? Kommer alla ihåg vad som hänt här? Det känns redan som att vissa glömt.

Mitt besök i Auschwitz och Auschwitz-Birkenau och det jag fick se där är något som alltid kommer leva kvar i mig. Jag kände mig så maktlös när jag gick på de här områdena. Jag kunde inte göra något för att hjälpa någon av människorna som levde och dog här. Eftersom jag kände så, är det en sak jag inte förstår efter att ha varit där: hur folk har kunnat göra liknande saker senare under årens lopp. Har ingen lärt sig något av historien? Vad är det som får människor att utsätta andra människor för olika sorters grymheter?

Oerhört många människor har mist sitt liv p.g.a. förintelsen. Att folk tycker att det är okej att döda andra människor bara för att de har en annan åsikt kan jag inte fatta. Jag förstår inte hur en människa kan leva med att man har dödat andra människor, utan någon egentlig anledning. Hur kunde SS-männen leva med att tvinga folk in i en gaskammare för att dö? Jag förstår inte hur hatet kunde bli så stort så att man kunde njuta av att någon människa mådde så otroligt dåligt. Jag har alltid haft svårt att förstå hur människor kan skada andra människor. Jag antar att man vill hämnas, känna sig överlägsen eller bara tuff, att någon inte har samma åsikter eller att någon ser ut på ”fel” sätt, vilket man enligt mig inte kan göra.

Efter min vistelse i lägren och efter allt jag lärt mig om förintelsen, så känner jag ett ansvar att sprida vidare historien. Detta är dock inte bara mitt ansvar, det är allas. Vi är alla en. Alla måste sprida vidare historien. Alla måste lära sig av historien.

Alla människor har exakt samma värde, vilken hudfärg man än har, och vilken gud man än ber till. Alla tillhör vi samma mänskliga ras. Alla ser vi likadana ut på insidan. I alla levande kroppar slår ett hjärta, med uppgift att förse kroppens alla delar med blod. Rött blod. Rött som en ros.

 

Källförteckning

Margaret Atwood, http://nyheter24.se/nyheter/769675-7-tankvarda-citat-om-rasism (26/2-2015)

Anne Frank, Anne Franks Dagbok (1984)

Jacek Lech, Guiden på Auschwitz

Kazimierz Smoleń, Svensk guide till Statliga Museet i Oświęcim (2011)