Novell: Det som inte finns

      Tystnaden väckte henne. Aldrig hade det varit tyst i den här staden, bilar körde alltid ute på vägen. Grannarna grälade varje dag, det förvånade henne att de fick någon sömn alls. En av dem skulle nog snart tuppa av, men de kanske redan hade tuppat av båda två för det hördes inget gräl. Hade de lämnat huset? Emma slängde av sig täcket, nått verkade inte stå rätt till. Fnittrande tänkte hon ’Tv värden kommer säkert berätta att alla i landet har dött eller blivit sjuka, det skulle ju sitta bra det var ju måndag’.

      Hon drog på sig strumpbyxorna, och lät klänningens mjuka tyg lägga sig runt hennes kropp. Den passade perfekt på henne, och den vita färgen sken nästan. Hon flög nästan till sminkbordet, lade på maskaran men lämnade pudret utanför. Hon ville vara fin,  men lite räckte tillräckligt. Hon poserade framför spegeln, och sprang sen längs hallen. Emma hann inte lägga märke till det, innan hon kom till köket. Men vid den här tiden brukade hennes föräldrar stå i köket, för att fixa frukost. Men där var det inget ljud alls. Hon strök genom köket, och tittade runt efter hennes föräldrar.

      ¨Mamma? Pappa? ¨ sa hon med hjärtat i halsgropen, medan modet sjönk. ’Var är dem?’ tänkte hon för sig själv.

      ¨Emma? ¨ sa en röst bakom henne, den var lågmäld men underligt bekant.

      Emma svängde runt, för att mötas av en gestalt gömd halvt bakom väggen vid dörröppningen. Gestalten var rätt mager verkade det som, och den stod där i skuggan och kroppen skakade. Emma tog en snabb titt mot köksbänken närmast henne, diskstället stod kvar med gårdagens disk. Där bland besticken låg ett kniv, en bredbladig kniv med trähandtag med små cirklar av metall intryckta i träet.

      Hon lät handen glida mot den, medan hon höll koll på gestalten. Hon kände hur hennes fingrar nuddade det kalla träet, och hon slöt handen om handtaget. Långsamt lyfte hon kniven och pekade på gestalten med den, som ryckte till och en smal hand for upp.

      ¨Nej! Snälla Ems… Det är jag ¨ gestalten steg fram.

      Skuggorna avslöjade en kille med rörigt ljusbrunt hår, och en t-shirt som hängde löst runt kroppen över några ihåliga jeans. Emma tappade kniven, och den slog i golvet med en skräll. Det fanns bara en person som kallade henne Ems, och det var Fredrik. Hon kastade sig över honom och lät hennes arma svänga sig runt hans hals, och han tog emot henne.

      ¨Seriöst Fred! Vad gjorde du det för!? ¨ frågade hon honom medan hon släppte sitt grepp.

      ¨Jag visste inte om det var du, ¨ svarade han medan hans ögon glänste. ¨Det har hänt något… Alla är borta… ¨

      Emma märkte att det som glänste i hans ögon, inte bara var glädje över att se henne. Men sorg och rädsla. Han hade gömt sig av en orsak, det var något som var fel. Det var något som inte stämde. Hon räckte ut handen, och la den på hans vänstra arm och kollade frågande upp på honom. Deras ögon mötes, och ett kort ögonblick förstod hon vad det var för fel. ’Alla är borta’ hade han sagt, och han kanske hade rätt för allt var tyst.

      Det var i tystnaden hon förstod varför det inte fanns ljud i köket, och varför diskstället inte var tömt. Då hennes mamma jämt tjatade om, att det skulle tömmas. Det fanns inga bilar på vägarna, och inget klingande från butiksdörren på andra sidan gatan. Fylld av rädsla hade hennes kompis sökt upp henne, för att kolla om hon var kvar. Han var här, och alla andra var borta.

Amanda Hjerpe Geer
Om Amanda Hjerpe Geer
Jag är 17 år och går första året på Naturvetenskapsprogrammet (NA18c) på Finnvedens gymnasium. Min stora passion är att skriva allt ifrån dikter till böcker, och det är det jag sysslar med här på Uggleposten. På min fritid går jag på bågskytte, spelar dataspel och skriver noveller.