3/12 Huset i skogens mitt

I kalla december kan man njuta genom att kura upp sig i en fåtölj med en kopp te, en filt och något spännande att läsa. Här kommer en av flera noveller/texter/dikter som kommer publiceras i kalendern under december månad. Happy reading…

Längst in i skogen finns något som ingen ser, något som aldrig syns men alltid finns där. Ingen vågar ta sig långt nog in i skogen för att se det, och bara myter berättar om mysteriet i mitten av skogen. Det mörkt och vinden är kall när haren skuttar fram mot huset. Den stannar till och vädrar i luften, ingen lukt av något rovdjur.

Längst in i skogen finns något som ingen ser, något som aldrig syns men alltid finns där. Ingen vågar ta sig långt nog in i skogen för att se det, och bara myter berättar om mysteriet i mitten av skogen. Det mörkt och vinden är kall när haren skuttar fram mot huset. Den stannar till och vädrar i luften, ingen lukt av något rovdjur.

En gren som bryts en bit bort, får harens öron att vrida sig åt det hållet. Tystnaden sprider sig som iskallt vatten, och duggregn gör djurets päls platt och slät. En fågels höga visslande bryts, och en rysning går genom harren. Den skakar till, och närmast fnyser åt det hållet ljudet kom ifrån.

Den skuttar framåt, och möts av byggnaden som tornar sig upp framför den. Med söndrigt staket runt den tomma verandan, och spruckna fönsterrutor. Stegen upp till verandan knakar högljutt under harens tassar, och blodet blir nästan is i ådrorna.

Långsamt tar den sig uppför de tre stegen, och sedan över golvet som bildar den slitna verandan. Ett ljud av glas som bryts, och ett bra när en stor bit glas träffa träet får haren att hoppa till. Hjärtat känns som att det ska stanna, även om det bankar som vore det en trumma i ett trumsolo. Den vädrar på nytt i luften, men känner fortfarande ingen lukt av rovdjur.

Något glimmar till vid ena hörnet av huset, och harens nyfikenhet dra den mot det. Kylan sprider sig genom dess kropp när en vind drar förbi, och haren kollar ner på sin magra kropp som ger inget skydd mot kylan.

Dess beslutsamhet drar den mot dörren till huset, men den är ordentligt stängd. Glittrandet ur ögonvrån ger djuret nytt hopp, och den skuttar nerför verandan och runt till hörnet där den såg det glimma till. Det enda som finns där är ett mynt halvt nergrävd av löv, och endast syns med en liten bit ute.

Något glimmar till längre fram, och inom kort följer den lilla haren ett spår av mynt. Spåret leder den runt huset, och fram till bakdörren som står på glänt. Inifrån sprider sig ett varmt gulaktigt ljus, som fläckar den blöta marken precis utanför dörröppningen. En varm bris drar genom harens päls, och drar till sig den med små försiktiga skutt.

Väl inne möts haren av en varm brasa, och en stor man i rött och vit. Mannen vänder huvudet för att se på haren, och ett stort leende breder ut sig på hans läppar. Han reser på sig och letar upp en kudde, som han placerar alldeles nära brasan. Bredvid ställer han en skål med morötter och sallad, och en annan med vatten.

Haren ser förundrat på mannen när han sätter sig ner igen i sin fåtölj, medan haren långsamt skuttar bort mot kudden. Värmen sprider sig över dess päls när den slänger sig på kudden, och matten och vattnet ställer en hunger som satt sig fast längst ner i magen.

Denna dag för länge sedan…

År 1999 drog Orkanen Carola över Sydsverige med en medelvindstyrka på 33 m/s. Hoppas verkligen att vi slipper sådana stormar i årets december!!

https://sv.wikipedia.org/wiki/Orkanen_Carola

Amanda Hjerpe Geer
Om Amanda Hjerpe Geer
Jag är 18 år och går sista året på Naturvetenskapsprogrammet (NA18c) på Finnvedens gymnasium. Min stora passion är att skriva allt ifrån dikter till böcker, och det är det jag sysslar med här på Uggleposten. På min fritid går jag på bågskytte, spelar dataspel och skriver noveller.